En tid sedan hade programmet
Verkligheten i P3 ett
inslag om kpop - eller snarare - om vad som döljer sig bakom kpoppens glittrande fasad. Programmet har ju, som de själva säger, som mål att "
berätta de mest spännande och samtidigt dolda historierna i Sverige och världen idag, som bara inte går att skaka av sig". Det som sker bakom idolernas fasad borde ju vara en sådan 'dold historia', eller hur?
Varför journalisten Danjel Nam tror sig komma bakom fasaden genom att småprata med artister backstage, har jag dock ingen aning om.
För det är trots allt det enda han gör. Jag vet inte om han känner till kpop utöver det han läst i efterforskningssyfte, men det märks i alla fall att han läst om de senaste årens stora snackisar om idolers arbets- och levnadsförhållanden. Istället för att faktiskt ta upp dessa frågor till diskussion och problematisering, så nöjer han sig med att vara halvkryptisk med sina frågor och få artisterna och deras managers att verka mer skumma än vad de kanske är. Jag kommer snart att återkomma till detta, men först vill jag titta på inledningen.
"
I Sydkorea håller just nu någonting stort på att hända. Där produceras nämligen musik för första gången på koreanska som inte är traditionell eller gammalmodig."
Man kan givetvis argumentera för att 'just nu' i mänsklighetens historia är en mycket lång period, men om man utgår från att ett samtida samhällsprogram som säger sig berätta "
historier om människors öden exakt just nu", också menar
just nu, så inser vi att introduktionen är lite missvisande.
De flesta är överens om att modern
kpop föddes i början på 90-talet. Det vill säga, 20 år sedan. Den nya sortens pop som dök upp då och mot mitten av 90-talet var fräck, hipp och ogillades starkt av både föräldragenerationen och staten. Således var det inte förrän många år senare, när den koreanska poppen (och populärkultur i form av tv-serier) började slå stort utomlands som staten insåg att de kunde använda kpop för att informera om, och sprida, andra aspekter av den koreanska kulturen och samhället.
Det är alltså inte staten som sponsrat producenterna i hopp om att kunna skapa popmusik till en global marknad. Det är faktiskt tvärtom. Producenterna av popmusik har hittat en global marknad, och nu hakar staten på allt mer för att maximera fördelarna för landet.
Vidare till Danjel Nams frågor till idolerna. Han säger att han är intresserad av hur de tagit sig dit där de är i dag, och hur livet för en kpop-stjärna ser ut. "Är det bara roligt och glamoröst?" frågar han sig.
Jag studsade till direkt. Vem har sagt att det bara skulle vara roligt och glamoröst? Vilken artist har någonsin bara haft det roligt och glamoröst? Att Danjel Nam formulerar sig så här antyder på att han antingen vill skapa kpoppens perfekta yta (som alla fans vet inte finns) för att få en dramatisk kontrast mot den 'dolda historien' han tänker ta upp senare, eller så har han aldrig hört eller läst något om hur artister (inte bara i Korea, utan i resten av världen, och till och med i Sverige) lever och verkar. Det senare har jag svårt att tro på, alltså återstår den tidigare alternativet.
I reportaget säger Danjel Nam att många av artisterna (alla inom kpop eller i Nine Muses? Detta är oklart formulerat) kommer från en fattig bakgrund på landsbygden. Jag tvivlar inte på att sådana fall finns, men jag råkar veta att de flesta som bor i Seoul anser att allt utanför Seoul = landsbygd. Polariteten "rika i Seoul - fattiga på landet" är också groteskt grovhuggen, och det förvånar mig att lyssnaren förväntas acceptera den bilden.
Visserligen frågar Nam om vilken sorts landsbygd Nine Muses kommer från, och svaret blir att platsen är berömd för koreanskt papper, ris och för en "Korean village", som oftast inte betyder en vanlig by, utan är mer av en kulturhistorisk turistattraktion. I mina öron låter det inte som en fattig plats, och jag undrar om inte Nine Muses omedvetet lurat Danjel Nam lite grann.
Han frågar senare om hur deras dagar ser ut, och det konstateras att tjejerna övar varje dag, och att de aldrig har ledigt eftersom de måste jobba så mycket. Nästa fråga handlar om deras kontrakt, och det är nu Danjel Nam blir kryptisk. Han frågar hur länge de måste jobba så här, och om de skulle kunna lämna gruppen när som helst.
Nine Muses-tjejen är inte dum. Hon vet att han frågar om deras kontrakt, och hon vet också varför han är intresserad av det. Det vet dock inte den vanliga lyssnaren som inte hängt med i kpopsvängen de senaste tre åren.
Danjel Nam rapporterar att tjejen tittar på sin manager flera gånger medan hon svarar - underförstått - det här var känsliga grejer. Sedan säger Danjel Nam (06:39): "Även om medlemmarna i Nine Muses säger att de inte har någon fritid eller ett personligt liv vid sidan av jobbet som kpop-artist, så vill de understryka att deras kontrakt med skivbolaget inte alls gör dem livegna. Det är helt frivilligt."
För en oinsatt låter det här säkert hemskt. Journalisten frågar en enkel fråga om deras kontrakt, och tjejerna blir nervösa och lovar att de inte lever i ett fängelse.
Kpop-artister är inte de enda som har anställningskontrakt. I Sverige har de allra flesta anställda ett. Om man har en tillsvidareanställning skulle den i princip kunna hålla livet ut. Nine Muses svarar att deras kontrakt är på minst fyra år. Det verkar naturligt att deras bolag väljer att binda gruppen till sig i ett fast antal år, i alla fall till en början. Om gruppen går dåligt kan de lägga ner den efter fyra år, och om den går bra kan de alltid skriva nya kontrakt. Att tjejerna i Nine Muses inte kan lämna gruppen utan särskilda skäl borde också vara en tämligen självklar del av kontraktet. Bolaget skulle ju knappast vara villiga att investera i människor som de inte kan vara säkra på att få behålla tillräckligt länge för att tjäna in pengarna de lagt ut.
Konceptet med kontrakt som löper ett visst antal år borde således vara givna i sammanhanget, och dessutom vara en trygghet, både för artisterna och för bolagen.
Grejen är den att det har varit en massa snack i Korea om orättvisa kontrakt, så kallade 'slave contracts'. Att Danjel Nam använder just ordet "livegen" antyder på att han känner till dem väl, och var också ute efter att påvisa deras existens. Nine Muses visste att det var detta han ville ha bevis på, och det var därför de kände sig tvungna att svara som de gjorde. Men för en journalist som är ute efter att avslöja slavkontrakt spelar det liksom ingen roll vad artisterna säger - de kommer alltid att bli misstänka för att ljuga, för att skydda sina företag och/eller sig själva från företagets vrede.
Det faktum att alla kpop-artister kommit dit de är i dag, enbart tack vare sin benhårda övertygelse om att det är just det jobbet de vill göra, det bryr sig inte journalister på jakt efter någon skandalöst om.
Efter Nine Muses får Danjel Nam prata med tjejerna i Davichi. Han kommenterar på den koreanska seden att buga sig för varandra, och han säger att Nine Muses bugar sig för Davichi för att visa respekt för de som redan "lyckats inom branschen". Det är uppenbart inte hela sanningen. Respekten kommer inte av att Davichi 'lyckats', utan dels för att de varit artister längre tid, och dels för att de är äldre. Har man jobbat längre behöver man inte vara framgångsrik för att förtjäna de mer oerfarnas respekt. Faktum är att det förväntas av alla yngre koreaner att buga sig för de som är äldre eller mer erfarna. Inte bara inom den här speciella branschen, utan i alla situationer, hela livet.
Davichis blåmärken nämns, förmodligen för att peka på att det hårda jobbet inte lämnar dessa unga tjejers kroppar oskadda. Men varför skulle det göra det? Fråga vilken fotbollsspelare som helst om han någonsin fått blåmärken. Fråga dansare. Fråga vanliga människor som slår knän i bordsben. Blåmärken är en naturlig del av livet, speciellt för de som använder kroppen aktivt i sitt jobb. Jag förstår inte varför just dessa blåmärkena anses vara så speciella att de till och med får en roll i titeln på reportaget.
Danjel Nams sista bevis på hur skumt det är bakom kpop-idolernas fasad är att Davichis manager vill att de avslutar intervjun så fort Nam frågar en av tjejerna om hon någonsin velat lägga av. Tjejen svarar att det hänt flera gånger, och sedan tar intervjun slut.
För lyssnaren blir det naturliga att anta att Davichi-tjejen velat sluta på grund av hårt jobb och inget privatliv, trots att vi egentligen inte vet något om hur hon har det i övrigt.
Jag undrar om Verklighetens journalister någonsin tänkt att det vore skönt att sadla om. Jag undrar om våra läkare och sjuksköterskor någonsin funderat på att lägga av och göra något helt annat. Det borde vara otroligt vanligt, och mänskligt, att ifrågasätta sin tillvaro då och då. Rätten att göra det har dock inte kpop-artister i Danjel Nams reportage. Det faktum att en ung stjärna ibland tröttnar på sitt jobb (ett jobb som få av oss utanför någonsin kommer att förstå fullt ut) görs till något mystiskt som döljer en ännu mörkare hemligheten; att kpop-artister innerst inne inte mår bra, att de mer eller mindre tvingats in i rampljuset, och att de aldrig kan ta sig ut.
Att vara kpop-artist är fruktansvärt hårt jobb, både fysiskt och psykiskt. Det är långt ifrån en hemlighet. De som tror att det bara är glitter och glamour har fel. Man kan egentligen inte ens prata om kpop-idoler utifrån västerländska referensramar kring idoler eftersom en västerländsk idol och en koreansk idol lever helt olika liv, både innan, under och efter sin idolkarriärs glansdagar. Detta återkommer jag till i ett senare inlägg.
