Grattis till debuten, J-Min!

Ett par timmar sedan uppträdde J-Min för första gången på ett koreanskt tv-program, och anses därmed debuterad i Korea. Jag läser kommentarer på allkpop.com (jag vet, jag borde inte) och som vanligt finns det många som påstår saker som är helt fel. Det är alltid beklämmande.

Till exempel är många milt upprörda på att de inte hört talas om J-Min tidigare, och anklagar SM för att ha "gömt henne", eller "inte gett henne tillräckligt mycket uppmärksamhet". En annan kommentar var att J-Min skulle vara SMs första kvinnliga soloartist sedan BoA. Ja, ni hör ju.

J-Min som karaktären Gloria i musikalen "Jack the Ripper", som spelats under sommaren.

Förutom Stand Up är min nya J-Min-favorit en låt från soundtracket till "God of War" (eller "Soldier"), som översätts till "Thousand Years of Love Through Time and Space". Hemskt vacker.

Vad är kpop? Kan kpop vara samma för dig och mig?

Det dröjde alltså över två veckor, ända tills i dag, innan jag ens hörde en rad från Gangnam Style, och jag måste säga att jag är förvånad över att det tog så lång tid. Jag trodde jag skulle klara mig ett par dagar. Högst.

Men nu har jag ändå hört lite, och det tack vare (på grund av?) ett inslag i "P3 Gillar", som tydligen kommit till efter att lyssnarna tipsat om just Gangnam Style. Inslaget i stort ger sig på att försöka reda ut vad detta kpop som folk pratar om är, och de pratar med en Elin som får den otacksamma uppgiften att försöka förklara ett så brett koncept på någon minut.

Elin är ett YG-fan. Hon säger det inte rakt ut så klart, men hennes båda favoritband är från YG, och jag misstänker att hennes exempel på hur kpop-idoler ser ut kommer från just dessa två favoritband; 2NE1 och Big Bang (som hon ger sig på att kalla det mest populära pojkbandet - något man inte gör ostraffat hur som helst - Alexandra i kommentarerna vill rätta henne på den punkten), samt att hon kommer med en fangirl-kommentar om TOPs (?) utseende ("... och han är skitsnygg") komplett med ett äkta fangirl-fniss på slutet (Ni vet, det där som kommer ut när man precis avslöjat den allra högsta tippen av isberget; när man blottat sina innersta känslor genom en så allmän kommentar att den egentligen inte säger någonting alls, samtidigt som den säger absolut allt, men som mottagaren omöjligt kan känna till, vilket man så klart vet, och alla ord man inte kan säga bubblar i strupen och man känner sig fånig och glad och stolt på en och samma gång. Ni vet. Eller?).

Frågorna som ställs till Elin är grundläggande: "Hur kommer det sig (att du gillar kpop)?" "Vad utmärker den genren?" "Hur är deras artister?" "Hur länge har kpop-eran varit igång?" Typiska frågor ställda för att få ett hum om vad det hela går ut på.

Det hade varit enklare att svara på om det faktiskt varit en väl definierad genre. För det är det inte. Huh Gak är lika mycket kpop som Beast, men det finns ärligt talat fler skillnader än likheter mellan de två. Så hur förklarar man vad kpop är, kortfattat? Det kanske inte går. I slutändan riskerar man ändå bara ta upp det som är sant för en själv, men som inte alls behöver vara sant för andra kpop-fans.

Jag tycker det är lite lustigt att Elin svarar att det är "mest bara band" med unga tjejer och killar, när videon som framkallat inslaget är av en vuxen man, som dessutom inte är så hyperstylad som Elin anser utmärker kpop.

PSY är visserligen en i sammanhanget lite udda figur (men långt ifrån den mest udda i min mening), och jag är glad för att han finns och har fått så mycket uppmärksamhet, men han är på inget sätt representativ för resten av kpop-världen (om det nu ens är ett bra uttryck). Jag är dock lite nyfiken på om han kommer att bli kpopens ansikte bland folk som annars inte följer kpop. Tänk bara: du berättar för din nya kompis att du älskar kpop, och hen svarar med "Aha, Oppa Gangnam style!"

Elins definition av kpop: "som vanlig pop fast uppskruvat till 1000%", anser jag annars stämmer rätt bra, om man med uppskruvad till 1000% menar 'mer genomtänkt, mer ambitiöst, mer professionell', och om man utgår från att vanlig pop är den med tjej/pojkband och andra idol-liknande artister.

En av kommentarerna kommer från en som kallar sig sebbivism, och hen tycker att Elin är helt ute och cyklar i sin beskrivning. Jag skulle kunna säga samma sak om sebbivisms förklaring, men det visar än en gång på att sammanfattande beskrivningar oftast slutar med en högst personlig version av konceptet. (Jag skulle personligen, till exempel, inte påstå att japanska ungdomar i allmänhet påverkas i någon större grad av trender från kpop, utan skulle snarare nämna länder som Singapore, Thailand och Malaysia som exempel på det. Jag skulle inte heller argumentera för att kpopens spridning kan bero på att SM Entertainment ibland köper låtar skrivna av nordbor, när YG Entertainments musik anses vara helkoreansk och bevisligen lyckas minst lika bra i västerlandet.)

Men det jag reagerade mest på i sebbivisms kommentar var att hen anser att kpop ska uttalas på engelska. Helt onödigt och svårmotiverat enligt mig, då vi trots allt använder svenska, och svenskt uttal alltid kommer att låta naturligare i vårt dagliga tal. Att kpop anses ha spridit sig till världen via USA är till exempel ingen ursäkt för att vi inte ska få göra relaterade ord till del av vårt eget språk.

Min Romeo!

Bild från: joynews24

Park Jungmin kommer att göra solo-debut i Japan under namnet Romeo, och redan bilden ovan ökade mina förväntningar rejält. Innanför det rosaglittrande skalet på mitt hjärta döljer sig nämligen ett lager av svart spets, kyrkogårdar och övergivna herrgårdar med stora kristallkronor. Och Romeos dramatiska framtoning får något inom mig att spinna som en svart katt som blir kelad med i den mörkaste natten.

Snedlugg, päls, bar hud, sminket, rovfågeln... Perfekt!

Sedan tittade/lyssnade jag på teasern, och gissa om jag blev överlycklig!



Det svarta, dramatiska, det gothiga, romantiska är genomgående i både videon och musiken, och det låter misstänkt mycket som en framtida favorit. Ivrig och otålig som jag var, letade jag upp hela låten, och jag kan glatt meddela att den håller ända in i kaklet. Give Me Your Heart må släppas först 5e september, men jag älskar den redan.

Park Jungmin har varit min favorit i SS501 sedan jag började lyssna på dem, och jag hann önska många gånger att han skulle få en sololåt, så att jag kunde lyssna på den 24/7 och smälta av lycka. Visst sjöng han solo ibland redan under SS501, men när Park Jungmin gick solo på riktigt förra året med Not Alone, och dök upp hårt sminkad och i svart rock, och med en stråkorkester, trodde jag att min lycka var så gjord den kunde bli. Tur att jag hade fel

Jag gillade Not Alone, och jag gillar den fortfarande. Den är så där härligt pampig, och Park Jungmins röst är stark nog att inte blekna i sammanhanget. Tvärtom nästan. Jag tror han trivs med det här lite mörkare, annars skulle han väl inte återvända till det i form av Romeo?



Nu återstår att vänta på resten av Romeos musikvideo, och sedan nästa singel...

J-Min - 일어나 (Stand Up)

Jag vaknar till nyheten att titelspåret för kommande tv-serien To the Beautiful You har släppts, och sedan dess har J-Mins Stand Up gått på repeat, med paus bara för att lyssna på den andra släppta låten från soundtracket.

Stand Up är, med andra ord, riktigt, riktigt bra.

Jag ser verkligen fram emot att se serien, inte bara för att den är producerad av SM (än så länge har det verkat mer än lovande), utan också för att jag gillat Hana Kimi som manga i fler år än jag känt till SM.

Och så är det en massa snyggingar i klassen också. Hoppas de dyker upp ofta i serien.

Bild från: To the Beautiful You Facebook Fan Page.

Sex på gangnam-sättet?

Jag kan inte släppa Gangnam Style riktigt än, för det är en grej jag funderat på sedan jag skrev förra inlägget.

Det är många som hyllar PSY för att vara ett geni, inte minst för att han både gör parodi på och hyllar typiska kpop-videor, och för att texten är förvånansvärt djup:

"... this song is basically Psy talking about a level-headed classy girl, and how he’s a level-headed classy guy whose ideas are bigger than his muscles." (Eat Your Kimchi)

Kanske är det verkligen bara jag som inte kan komma ifrån att låten mest handlar om sex?

När jag söker efter översättningar så hittar jag egentligen bara en enda, spridd till ett otal platser. (Det är ganska lustigt hur texten kan kopieras från plats till plats, med ett slarvfel i första meningen, utan att någon tänker på att rätta till det). Översättningen kan läsas här, och det är därifrån jag tar raderna som följer nedan.

A girl who looks quiet but plays when she plays
A girl who puts her hair down when the right time comes
A girl who covers herself but is more sexy than a girl who bares it all

Det han beskriver är den ideala tjejen; behärskad och polerad å ena sidan, galen sexgudinna å andra sidan. Gangnam style, med andra ord: fin yta på dagtid i form av shopping och utseendefixering, sex på kvällen i form av nattklubbar och flirtande. 

A girl with that kind of twist

Resten av texten ägnar han åt att dels berätta att han själv är i stort sett likadan, och dels åt:

Eh- Sexy Lady, Oppa is Gangnam style
Eh- Sexy Lady oh oh oh oh

Humor och parodi i all ära. Låten handlar fortfarande om en man som vill ragga upp brudar. Vilket leder mig till valet av brud i videon - Hyuna från 4minute.

Hon är kanske sinnebilden av den sortens tjej som beskrivs i texten. En normal, rolig tjej i vanliga fall, men samtidigt drar hon sig inte för att vara sexig, på gränsen till för utmanande för censuren, när hon uppträder på scen.

Jag läste att PSY var glad över att Hyuna kunde vara med i videon, och att han var imponerad över att hon kunde lära sig dansen på bara två dagar (han själv behövde två veckor). Han har tydligen också sagt att unga tjejer verkar ha svårt för att göra "häst-dansen".

Men varför skulle tjejer ha svårare för häst-dansen än killar? Speciellt om det är Hyuna, som ändå anses vara en riktig dansare. Min tolkning är att PSY är medveten om att skrevandet, som häst-dansen faktiskt innebär, inte passar sig för tjejer. För alla vet att man bara särar på benen när man har sex (obs: ironi).

Frågan är om inte häst-dansen egentligen syftar på sex den också. I videon "rider" folk varandra, och om PSY är det geni som alla påstår att han är, så är han mycket väl medveten om hur det kan tolkas. Är det dock så subtilt att ingen verkar reagera på det, eller är det så uppenbart att ingen tycker det är värt att nämnas?

Eller är det helt enkelt så att jag överanalyserar en enkel, rolig dans, skapad av ett allmänt erkänt snille?

Gangnam Style

Kolla in den här musikvideon! Den är sjukt rolig!!
-
Ungefär så ser väldigt många inlägg ut runt om på bloggar och forum i dessa dagar. Alla verkar älska PSYs musikvideo för Gangnam Style, och det finns förklaringar på vad som är 'Gangnam style', och test man kan göra för att ta reda på om man själv har det (jag är 50% Gangnam style). Dessutom har flera stora nyhets-sajter rapporterat om fenomenet som är musikvideon, och det är på väg att bli en egen meme.

Gott så.

Det jag förundras över är hur, och varför, Gangnam Style sprider sig som en löpeld över Internet. Att den blivit populär i Korea är inget konstigt. PSY har älskas av väldigt många och väldigt länge, för att han är lite galen och rolig (myndigheterna har dock en tendens att inte gilla honom så mycket), och det går inte att bortse från att Gangnam Style blivit så populär, just för att videon är galen och rolig. Och folk gillar galet och roligt, speciellt om det kommer från Asien och är rätt sorts galet och roligt:

"... some viewers began uploading their reaction videos to the bizarre music video, praising it as a prime example of “Asian WTF humor” that has proven to fare well in the Western blogosphere." (knowyourmeme)

I artiklar som skrivits om musikvideons popularitet nämner man att den fått 10 miljoner visningar på drygt två veckor som bevis på hur stor den är. Det är inga dåliga siffror, men om man jämför med Girls' Generations The Boys, som fick 10 miljoner visningar på fyra dagar, eller f(x) Electric Shock som fick sina 10 första miljoner på en vecka, så inser man att Gangnam Style än så länge inte har kunnat mäta sig med andra topp-idoler i fråga om popularitet på youtube.

Jag skulle vilja hävda att det snarare handlar om att det är 'rätt' människor som gillar och sprider den, för det är inte vanliga kpop-fans som skapat den här trenden. Jag har ingen aning om exakt hur den spridits, men min gissning är att den gått via spel-communitys i Korea till gamers i resten av världen, och vidare till sidor och forum där folk gillar att titta på galna videor. Därifrån är inte steget långt till diverse trendspanare och uttråkade skribenter.

Vad är det då som gör videon så galen? Det finns många variablar, men signaturdansen i kombination med den tokroliga humorn (att han, bland annat, glassar på en lekplats istället för på stranden, och slappar i ett bad där det redan sitter en gubbe), kan tänkas täcka in det mesta. "Asian WTF humor", helt enkelt.

Ja, och så låten så klart. Den sägs vara sjukt catchig (Jag har ännu inte hört den. Videon såg jag utan ljud).

Jag tycker det är lite trist att det måste vara "WTF humor" inblandat för att koreansk (eller asiatisk) musik ska ha någon slags genomslagskraft bland 'vanliga' västerlänningar. Artister som på fullaste allvar försöker vara häftiga, coola eller sexiga har uppenbart inte samma dragningskraft. Übersöta tjejer som sjunger glad pop brukar visserligen gå hem, men aldrig utan att vara kitschigt, alternativt ett 'guilty pleasure' bland killar (gärna gamers).

Gangnam Style är hippt nu, men det betyder inte alls att kpop i stort skulle bli mer bekräftat eller accepterat. (Ja, jag vet att PSY kallas hip-hop, och dessutom underground (?!), men jag kallar det kpop så länge det beter sig som kpop.) Många kommer säkert att vilja veta om PSY gjort andra, galna, videor, och några kommer att upptäcka en hel värld av musik på koreanska, som inte är särskilt galen, men som är bra ändå. Till de personerna säger jag bara: Välkomna. Roligt att ha er här.