S - I Swear

Kangta, Shin Hye Sung och Lee Ji Hoon. Tre legender, var och en med svårslagna meriter, så tillsammans borde de vara odödliga.

Numera låter den här låten (från 2003) lätt "old school", men det är old school av den bästa sorten.

Kpop i P3s Verkligheten

En tid sedan hade programmet Verkligheten i P3 ett inslag om kpop - eller snarare - om vad som döljer sig bakom kpoppens glittrande fasad. Programmet har ju, som de själva säger, som mål att "berätta de mest spännande och samtidigt dolda historierna i Sverige och världen idag, som bara inte går att skaka av sig". Det som sker bakom idolernas fasad borde ju vara en sådan 'dold historia', eller hur?

Varför journalisten Danjel Nam tror sig komma bakom fasaden genom att småprata med artister backstage, har jag dock ingen aning om.

För det är trots allt det enda han gör. Jag vet inte om han känner till kpop utöver det han läst i efterforskningssyfte, men det märks i alla fall att han läst om de senaste årens stora snackisar om idolers arbets- och levnadsförhållanden. Istället för att faktiskt ta upp dessa frågor till diskussion och problematisering, så nöjer han sig med att vara halvkryptisk med sina frågor och få artisterna och deras managers att verka mer skumma än vad de kanske är. Jag kommer snart att återkomma till detta, men först vill jag titta på inledningen.

"I Sydkorea håller just nu någonting stort på att hända. Där produceras nämligen musik för första gången på koreanska som inte är traditionell eller gammalmodig."

Man kan givetvis argumentera för att 'just nu' i mänsklighetens historia är en mycket lång period, men om man utgår från att ett samtida samhällsprogram som säger sig berätta "historier om människors öden exakt just nu", också menar just nu, så inser vi att introduktionen är lite missvisande.

De flesta är överens om att modern kpop föddes i början på 90-talet. Det vill säga, 20 år sedan. Den nya sortens pop som dök upp då och mot mitten av 90-talet var fräck, hipp och ogillades starkt av både föräldragenerationen och staten. Således var det inte förrän många år senare, när den koreanska poppen (och populärkultur i form av tv-serier) började slå stort utomlands som staten insåg att de kunde använda kpop för att informera om, och sprida, andra aspekter av den koreanska kulturen och samhället.

Det är alltså inte staten som sponsrat producenterna i hopp om att kunna skapa popmusik till en global marknad. Det är faktiskt tvärtom. Producenterna av popmusik har hittat en global marknad, och nu hakar staten på allt mer för att maximera fördelarna för landet.

Vidare till Danjel Nams frågor till idolerna. Han säger att han är intresserad av hur de tagit sig dit där de är i dag, och hur livet för en kpop-stjärna ser ut. "Är det bara roligt och glamoröst?" frågar han sig.

Jag studsade till direkt. Vem har sagt att det bara skulle vara roligt och glamoröst? Vilken artist har någonsin bara haft det roligt och glamoröst? Att Danjel Nam formulerar sig så här antyder på att han antingen vill skapa kpoppens perfekta yta (som alla fans vet inte finns) för att få en dramatisk kontrast mot den 'dolda historien' han tänker ta upp senare, eller så har han aldrig hört eller läst något om hur artister (inte bara i Korea, utan i resten av världen, och till och med i Sverige) lever och verkar. Det senare har jag svårt att tro på, alltså återstår den tidigare alternativet.

I reportaget säger Danjel Nam att många av artisterna (alla inom kpop eller i Nine Muses? Detta är oklart formulerat) kommer från en fattig bakgrund på landsbygden. Jag tvivlar inte på att sådana fall finns, men jag råkar veta att de flesta som bor i Seoul anser att allt utanför Seoul = landsbygd. Polariteten "rika i Seoul - fattiga på landet" är också groteskt grovhuggen, och det förvånar mig att lyssnaren förväntas acceptera den bilden.

Visserligen frågar Nam om vilken sorts landsbygd Nine Muses kommer från, och svaret blir att platsen är berömd för koreanskt papper, ris och för en "Korean village", som oftast inte betyder en vanlig by, utan är mer av en kulturhistorisk turistattraktion. I mina öron låter det inte som en fattig plats, och jag undrar om inte Nine Muses omedvetet lurat Danjel Nam lite grann.

Han frågar senare om hur deras dagar ser ut, och det konstateras att tjejerna övar varje dag, och att de aldrig har ledigt eftersom de måste jobba så mycket. Nästa fråga handlar om deras kontrakt, och det är nu Danjel Nam blir kryptisk. Han frågar hur länge de måste jobba så här, och om de skulle kunna lämna gruppen när som helst.

Nine Muses-tjejen är inte dum. Hon vet att han frågar om deras kontrakt, och hon vet också varför han är intresserad av det. Det vet dock inte den vanliga lyssnaren som inte hängt med i kpopsvängen de senaste tre åren.

Danjel Nam rapporterar att tjejen tittar på sin manager flera gånger medan hon svarar - underförstått - det här var känsliga grejer. Sedan säger Danjel Nam (06:39): "Även om medlemmarna i Nine Muses säger att de inte har någon fritid eller ett personligt liv vid sidan av jobbet som kpop-artist, så vill de understryka att deras kontrakt med skivbolaget inte alls gör dem livegna. Det är helt frivilligt."

För en oinsatt låter det här säkert hemskt. Journalisten frågar en enkel fråga om deras kontrakt, och tjejerna blir nervösa och lovar att de inte lever i ett fängelse.

Kpop-artister är inte de enda som har anställningskontrakt. I Sverige har de allra flesta anställda ett. Om man har en tillsvidareanställning skulle den i princip kunna hålla livet ut. Nine Muses svarar att deras kontrakt är på minst fyra år. Det verkar naturligt att deras bolag väljer att binda gruppen till sig i ett fast antal år, i alla fall till en början. Om gruppen går dåligt kan de lägga ner den efter fyra år, och om den går bra kan de alltid skriva nya kontrakt. Att tjejerna i Nine Muses inte kan lämna gruppen utan särskilda skäl borde också vara en tämligen självklar del av kontraktet. Bolaget skulle ju knappast vara villiga att investera i människor som de inte kan vara säkra på att få behålla tillräckligt länge för att tjäna in pengarna de lagt ut.

Konceptet med kontrakt som löper ett visst antal år borde således vara givna i sammanhanget, och dessutom vara en trygghet, både för artisterna och för bolagen.

Grejen är den att det har varit en massa snack i Korea om orättvisa kontrakt, så kallade 'slave contracts'. Att Danjel Nam använder just ordet "livegen" antyder på att han känner till dem väl, och var också ute efter att påvisa deras existens. Nine Muses visste att det var detta han ville ha bevis på, och det var därför de kände sig tvungna att svara som de gjorde. Men för en journalist som är ute efter att avslöja slavkontrakt spelar det liksom ingen roll vad artisterna säger - de kommer alltid att bli misstänka för att ljuga, för att skydda sina företag och/eller sig själva från företagets vrede.

Det faktum att alla kpop-artister kommit dit de är i dag, enbart tack vare sin benhårda övertygelse om att det är just det jobbet de vill göra, det bryr sig inte journalister på jakt efter någon skandalöst om.

Efter Nine Muses får Danjel Nam prata med tjejerna i Davichi. Han kommenterar på den koreanska seden att buga sig för varandra, och han säger att Nine Muses bugar sig för Davichi för att visa respekt för de som redan "lyckats inom branschen". Det är uppenbart inte hela sanningen. Respekten kommer inte av att Davichi 'lyckats', utan dels för att de varit artister längre tid, och dels för att de är äldre. Har man jobbat längre behöver man inte vara framgångsrik för att förtjäna de mer oerfarnas respekt. Faktum är att det förväntas av alla yngre koreaner att buga sig för de som är äldre eller mer erfarna. Inte bara inom den här speciella branschen, utan i alla situationer, hela livet.

Davichis blåmärken nämns, förmodligen för att peka på att det hårda jobbet inte lämnar dessa unga tjejers kroppar oskadda. Men varför skulle det göra det? Fråga vilken fotbollsspelare som helst om han någonsin fått blåmärken. Fråga dansare. Fråga vanliga människor som slår knän i bordsben. Blåmärken är en naturlig del av livet, speciellt för de som använder kroppen aktivt i sitt jobb. Jag förstår inte varför just dessa blåmärkena anses vara så speciella att de till och med får en roll i titeln på reportaget.

Danjel Nams sista bevis på hur skumt det är bakom kpop-idolernas fasad är att Davichis manager vill att de avslutar intervjun så fort Nam frågar en av tjejerna om hon någonsin velat lägga av. Tjejen svarar att det hänt flera gånger, och sedan tar intervjun slut.

För lyssnaren blir det naturliga att anta att Davichi-tjejen velat sluta på grund av hårt jobb och inget privatliv, trots att vi egentligen inte vet något om hur hon har det i övrigt.

Jag undrar om Verklighetens journalister någonsin tänkt att det vore skönt att sadla om. Jag undrar om våra läkare och sjuksköterskor någonsin funderat på att lägga av och göra något helt annat. Det borde vara otroligt vanligt, och mänskligt, att ifrågasätta sin tillvaro då och då. Rätten att göra det har dock inte kpop-artister i Danjel Nams reportage. Det faktum att en ung stjärna ibland tröttnar på sitt jobb (ett jobb som få av oss utanför någonsin kommer att förstå fullt ut) görs till något mystiskt som döljer en ännu mörkare hemligheten; att kpop-artister innerst inne inte mår bra, att de mer eller mindre tvingats in i rampljuset, och att de aldrig kan ta sig ut.

Att vara kpop-artist är fruktansvärt hårt jobb, både fysiskt och psykiskt. Det är långt ifrån en hemlighet. De som tror att det bara är glitter och glamour har fel. Man kan egentligen inte ens prata om kpop-idoler utifrån västerländska referensramar kring idoler eftersom en västerländsk idol och en koreansk idol lever helt olika liv, både innan, under och efter sin idolkarriärs glansdagar. Detta återkommer jag till i ett senare inlägg.

SHINee på iTunes

För övrigt lyckades SHINees Sherlock komma upp på 6:e plats på svenska iTuneslistan i och med att albumet släpptes. Det är inte dåligt.

Kpop och klädstil?

I november förra året kunde man läsa i Metro om kpop flashmobs i Göteborg, och i lördags kunde vi läsa om det i GPs Graffiti.

Det jag reagerade mest på var frågan "Är det någon speciell klädstil som hör ihop med k-pop?" Det visar ganska tydligt att de som vill sprida kpop till massorna måste vara tydliga med att kpop inte är en subkultur i stil med "punk" eller "hip hop", som mer eller mindre kräver en viss sorts utseende, livsstil eller politisk ideologi.

Kpop är verkligen "koreansk popmusik" i ordens mest vida definition, ungefär på samma sätt som "svensk popmusik" innefattar både Eric Saade, Sean Banan och Carola. De gemensamma nämnarna är lika subtila som uppenbara.

Att kalla kpop för "koreansk ungdomsmusik" är dock inte önskvärt i sammanhanget, eftersom det inte är sant.

Shinhwa - Koreas största manband

Shinhwa är Koreas äldsta, aktiva pojkband. I år firar de sitt 14-årsjubileum, och sin comeback efter att samtliga medlemmar avslutat den obligatoriska militärtjänstgöringen.

Senaste albumet kom således fyra år sedan, och huvudspåret Run har en riktigt minnesvärd musikvido. Den har allt; action, hårdkokta män i oljiga frisyrer, humor, kärlek och perfekt soundtrack.



Handlingen är lika enkel som rörande. Gruppens ledare Eric har kidnappats av gangsters, och resten av gruppen kommer för att rädda honom.

Den 23:e mars kommer deras nya album - deras tionde - och rekordet för längst levande pojkband fortsätter att öka. Oavsett vad man tycker i övrigt, så kvarstår faktum att Shinhwa är legender, precis som namnet antyder.

Det är den 14:e mars!

Källa: Hoyas Twitter.

Tack vare Twitter kan man få så här fina presenter från andra sidan jorden, på några sekunder, även om man inte firar "White Day" i övrigt.

Perfekt.

Girls' Generation - Time Machine MV

Den nya musikvideon är en fest av vackra bilder på vackra tjejer. Mina favoritscener är utan tvekan de med Yoona, i brudklänning och i snö (-1 grad var det tydligen när det spelades in, inte för att det märks), och de med Sunny i regnet (vilken paradox!).

Infinites comeback i maj

Just nu känns maj väldigt långt bort, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur?

Innan maj kommer vi att få se både SHINees comeback och EXOs debut (antar jag i alla fall), så det är ju inte som att vi kommer att ha tråkigt medan vi väntar.

Det kommer att bli en episk vår.

Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Vem behöver Melodifestivalen?

Det är melodifestivaltider, och några av Sveriges mest kända artister har fullt upp med finalen, men även med väl valda individuella projekt. Jag misstänker att samtliga artister som medverkat i år passar på att smida medan järnet är varmt: ny singel, nytt album, en turné, en krogshow... Bättre reklamplats för artister och låtskrivare än Melodifestivalen finns inte i Sverige.

Jag vet inte om man kan köpa sig en plats, så enda uppenbara sättet att komma med i Melodifestivalen är att hamna i Christer Björkmans synfält. Därför är det inte heller överraskande att samma artister och låtskrivare återkommer om och om igen... år efter år.

Det var länge sedan Melodifestivalen handlade om att vaska fram den bästa låten. Det har blivit ett spektakel; ett tv-evenemang skapat för att roa det svenska folket. Ett underhållningsprogram med stora, positiva effekter för alla medverkande.*

I Korea är det Melodifestival minst tre gånger i veckan. Nej, givetvis inte bokstavligt talat, men nästan.

Varje veckoslut ställer sig landets just nu mest aktuella artister på scenen, inte sällan tre-fyra dagar på raken, och i de fall en vinnare utses vinner den som sålt mest och som det snackats om mest den senaste veckan. Det är underhållning, marknadsföring och en möjlighet till erkännande för artisterna. Dessutom ger det fansen en möjlighet att se sina idoler relativt ofta.

Jag har bara sett en av deltävlingarna i år, den med Danny. Även om jag kan uppskatta hans idé att vara en sjungande, dansande, innovativ artist/idol, så är jag hemskt bortskämd på just den fronten. Det finns så många  kpop-idoler som blir mindre andfådda, som sjunger bättre, som dansar mer och som levererar häftigare uppträdanden. Jag menar, blinkande ljusjackor?



Det var länge sedan jag tittade på Melodifestivalen för att få se något nytt och fräckt. Nytt och fräckt är min vardag numera. Hur kan jag låta bli att älska det?

---
* Därför är det skrattretande att Christer Björkman sitter i tv och påstår sig inte förstå varför svenska låtskrivare och mindre kända artister blir ledsna av att inte ha en sportslig chans att medverka i Melodifestivalen.

Hur blir man som jag?

Min resa mot kpop började med Jackie Chan och klassiska Hong Kong-rullar från åttio- och nittiotalet. När man älskar filmerna, så måste man bara älska musiken.



Därifrån var inte steget långt till mer moderna filmer, och därmed också mer modern musik och fräckare artister; som Wang Lee Hom.



Sedan var jag redan där och frossade i popmusik från Hong Kong och Taiwan (av någon anledning har fastlandsmusik aldrig fallit mig på läppen...), och en dag hörde jag en låt som förändrade allt.



Jag blev frälst och fast, en gång för alla. F4 var ett riktigt pojkband, olikt alla de västerländska eftersom jag faktiskt började gilla dem. Mycket.

Från Taiwan är det inte långt till Japan, och om vi snackar Japan + pojkband så finns det nästan bara ett svar: Johnny's Entertainment, och i mitt fall gruppen V6.



Med japanska pojkband började jag givetvis lyssna på annan japansk musik; mängder med pop, lite rock, lite visual kei... Jag var nöjd en lång period.

Men i början av 2006 kom Wang Lee Hom att återigen spela stor roll i händelserna. Han hade släppt en låt tillsammans med de koreanska artisterna Rain och Lim Jeong Hee.



Jag kände till Rain sedan tidigare, men det var egentligen först nu jag blev nyfiken på honom och hans musik. I mina efterforskningar stötte jag på en viss koreansk idolkille som försökte imitera Rain, och det gjorde han så charmigt att det fick mig att vilja veta mer om honom också. Det ledde mig så småningom till den andra låten som skulle visa sig förändra allt:



Asu Wa Kuru Kara med Tohoshinki är visserligen på japanska, men det spelade mindre roll. Gruppen var från Korea, och det visade sig snart att det var i Korea de bästa pojkbanden fanns.

Och nu är jag här, 6 år senare.

Jag har hört och sett allt möjligt. Jag har lärt mig massor om hur människor och fans beter sig. Jag har skrattat ohyfsat mycket, men gråtit bara lite. Jag har försökt försvara så mycket som möjligt, och anklaga så lite som möjligt. Jag har upplevt saker jag inte trodde var möjliga.

Jag har till och med lärt mig en del koreanska på vägen.