Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.
Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.
Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.
Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.
I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.
Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.
Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.
Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?
Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.
Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat.
Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.
(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)
