Sexy, Free & Single

I dag släpptes Super Juniors nya album, och efter den första lyssningen lyder mitt omdöme:

Som helhet är detta sjätte album bättre än det femte. Det säger kanske inte så mycket, med tanke på att jag inte hade mycket till övers för Super Juniors femte album (med undantag för vissa låtar), men detta album känns modernt och stundtals experimentellt. De få reaktioner som jag läst hittills från ELF är att vissa har svårt att ta till sig albumet, och jag är inte det minsta förvånad. Det kommer att ta några genomlyssningar för att komma in i det.

Tillskottet av Kangin hörs mer än vad förlusten av Heechul gör, men det var egentligen bara väntat.

Mina kommentarer till varje låt:

1. Sexy, Free & Single. Titelspåret som kommer att höras överallt. Även om den har det typiska 'Suju-soundet', så låter Sexy, Free & Single ett snäpp mer sofistikerad. Det låter som något som ska vara till en flashig animation i en presentation över något otroligt hippt.

2. From U. Yoo Young Jin. Namnet dyker upp genast i mitt huvud. Och det är inte utan anledning. Låten är en uppenbar kärleksförklaring till ELF, men när den låter så här kan den egentligen få handla om vad som helst. Den tunga rytmen och det distinkta sättet att sjunga på gör det här svårt svängigt.

3. Gulliver. Jag ställer mig lite frågande till det här spåret som låter som en öppning för.. ja, till exempel en konsert? Rytmen och rap:en är skön, men som låt känns den ojämn och svårhanterlig. Det lilla sång som finns är dock förlösande på det vackraste sättet. Tack, Ryeowook.

4. Someday. En ballad som inte bjuder på något speciellt. Det är svårt att bli besviken på KRY, men tillsammans med saxofonen blir den för smetig helt enkelt.

5. NOW. Jag hade svårt att få grepp om den här låten. Jag vet inte vad jag ska säga. Den låter hoppfull och positiv. Det här kommer nog inte att bli en personlig favorit.

6. Rockstar. Häftig elektronisk danslåt. Dock är inte Super Junior några "rockstars" oavsett vad som händer, vilket gör texten ganska fånig. "Oh my God, I'm so hot" har i och för sig aldrig låtit coolt.

7. Bittersweet. Ännu en ballad som inte riktigt lyckas gripa tag om mig, så som jag gärna vill att ballader ska göra. Det är faktiskt lite julkänsla över det hela.

8. Butterfly. Den här är snabb, cool och mörk. Samtidigt är den rätt poppig. Den här får stå som representant för det experimentella i detta album. Ögonblick av "va?" lyckas förvandlas till "jaha", och således faller experimentet i god jord.

9. Daydream. Detta är en vacker, ömtålig ballad som griper tag. Röstharmonierna gör den svår att motstå.

10. A Goodbye. Den börjar som en ballad, men den har även snabbare/poppigare partier. Det förhindrar inte det faktum att den mest påminner om en vaggvisa - med inhopp av en vilsen spansk gitarr.

-
Det här är första gången jag försöker skriva omdömen om ett album samtidigt som jag hör det för första gången. Det var ganska svårt! Återstår att se om jag ger mig på att göra något liknande igen...

-
Bilderna är resterande medlemmars konceptfoton, och är tagna härifrån.

Smakprov på Donghae och Eunhyuk

Super Junior kommer att släppa ett nytt album 1:a juli, och sakta men säkert släpps bilder på medlemmarna för att skapa hype och intresse. Som vanligt delar SM Entertainment's konceptbilder fansen i två läger; de som hatar dem, och de som älskar dem.

Oftast gillar jag allt som kommer från SM, och det här är inget undantag. Super Juniors bilder påminner om gamla tiders målningar, och det feminina och drömska skapar en spännande kontrast till de annars så typiskt manliga männen Donghae och Eunhyuk. Bilderna är också långt från det jag tänker mig när jag hör "Sexy, Free & Single", som är namnet på albumet.

ELF oroar sig redan för hur videon kommer att se ut. ELF är notoriska för att inte vara nöjda med Super Juniors videor eftersom de anser dem vara "för simpla" och "billiga". För simpla och billiga jämfört med vad, kan man fråga sig. Svaret kan bli lite olika. Antingen för simpelt och billigt jämfört med andra toppgrupper, eller jämfört med vad Super Junior anses förtjäna. Det är givetvis ingen nyhet att fans vill se sina idoler få det allra bästa, men det är ganska häpnadsväckande att en så stor del av fansen är så genomgående negativa till sina idolers musikvideor.

Personligen ser jag allra mest fram emot att se Kangin tillbaka på scenen.

-
Bilderna är tagna från Super Juniors officiella hemsida, som är lika subtilt vacker som bilderna.

Twinkle!

Underbara, härliga TaeTiSeo! Twinkle går på repeat hos mig den här morgonen. Den är guld på många sätt. Dessutom är videon riktigt läcker.



Alla SONE är inte glada över att ha fått något som ser ut som en sub-grupp, men det är inget som stör mig alls. Inte när resultatet ser ut och låter så här.

Twinkle är skriven av tre amerikaner, Brandon Fraley, Jamelle Fraley och Javier Solis, och det finns en intervju med två av dem angående just den här låten här.

Bilderna kommer från Naver Music.

Om kpop i svensk radio igen

Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.

Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.

Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.

Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.

I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.

Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.

Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.

Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?

Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.

Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat. 

Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.

(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)

S - I Swear

Kangta, Shin Hye Sung och Lee Ji Hoon. Tre legender, var och en med svårslagna meriter, så tillsammans borde de vara odödliga.

Numera låter den här låten (från 2003) lätt "old school", men det är old school av den bästa sorten.