I dag såg jag Super Juniors 3D-musikvideo för Mr Simple på Elgiganten

Det kändes märkligt. Men ändå rätt normalt.
Det är ju inte som att jag inte sett Super Junior på en skärm förut.
För inga 3D-glasögon fanns att testa heller. Snåljåpar.

Ett hem åt Gangnam Style på svenska

Jag blev tipsad om en nyöppnad svensk site som bara handlar om Gangnam Style på olika sätt, inklusive flashmobs. Så det är bara för alla Gangnam Style-diggare att bege sig dit och bli roade av alla tokerier.

Länken är här: gangnamstyle.se

Tack Micke för tipset!

Om kpop i svensk radio igen

Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.

Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.

Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.

Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.

I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.

Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.

Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.

Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?

Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.

Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat. 

Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.

(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)

SHINee på iTunes

För övrigt lyckades SHINees Sherlock komma upp på 6:e plats på svenska iTuneslistan i och med att albumet släpptes. Det är inte dåligt.

Kpop och klädstil?

I november förra året kunde man läsa i Metro om kpop flashmobs i Göteborg, och i lördags kunde vi läsa om det i GPs Graffiti.

Det jag reagerade mest på var frågan "Är det någon speciell klädstil som hör ihop med k-pop?" Det visar ganska tydligt att de som vill sprida kpop till massorna måste vara tydliga med att kpop inte är en subkultur i stil med "punk" eller "hip hop", som mer eller mindre kräver en viss sorts utseende, livsstil eller politisk ideologi.

Kpop är verkligen "koreansk popmusik" i ordens mest vida definition, ungefär på samma sätt som "svensk popmusik" innefattar både Eric Saade, Sean Banan och Carola. De gemensamma nämnarna är lika subtila som uppenbara.

Att kalla kpop för "koreansk ungdomsmusik" är dock inte önskvärt i sammanhanget, eftersom det inte är sant.

Vem behöver Melodifestivalen?

Det är melodifestivaltider, och några av Sveriges mest kända artister har fullt upp med finalen, men även med väl valda individuella projekt. Jag misstänker att samtliga artister som medverkat i år passar på att smida medan järnet är varmt: ny singel, nytt album, en turné, en krogshow... Bättre reklamplats för artister och låtskrivare än Melodifestivalen finns inte i Sverige.

Jag vet inte om man kan köpa sig en plats, så enda uppenbara sättet att komma med i Melodifestivalen är att hamna i Christer Björkmans synfält. Därför är det inte heller överraskande att samma artister och låtskrivare återkommer om och om igen... år efter år.

Det var länge sedan Melodifestivalen handlade om att vaska fram den bästa låten. Det har blivit ett spektakel; ett tv-evenemang skapat för att roa det svenska folket. Ett underhållningsprogram med stora, positiva effekter för alla medverkande.*

I Korea är det Melodifestival minst tre gånger i veckan. Nej, givetvis inte bokstavligt talat, men nästan.

Varje veckoslut ställer sig landets just nu mest aktuella artister på scenen, inte sällan tre-fyra dagar på raken, och i de fall en vinnare utses vinner den som sålt mest och som det snackats om mest den senaste veckan. Det är underhållning, marknadsföring och en möjlighet till erkännande för artisterna. Dessutom ger det fansen en möjlighet att se sina idoler relativt ofta.

Jag har bara sett en av deltävlingarna i år, den med Danny. Även om jag kan uppskatta hans idé att vara en sjungande, dansande, innovativ artist/idol, så är jag hemskt bortskämd på just den fronten. Det finns så många  kpop-idoler som blir mindre andfådda, som sjunger bättre, som dansar mer och som levererar häftigare uppträdanden. Jag menar, blinkande ljusjackor?



Det var länge sedan jag tittade på Melodifestivalen för att få se något nytt och fräckt. Nytt och fräckt är min vardag numera. Hur kan jag låta bli att älska det?

---
* Därför är det skrattretande att Christer Björkman sitter i tv och påstår sig inte förstå varför svenska låtskrivare och mindre kända artister blir ledsna av att inte ha en sportslig chans att medverka i Melodifestivalen.