Visar inlägg med etikett svensk media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett svensk media. Visa alla inlägg

torsdag 6 december 2012

Kobra om kpop

Gårdagens Kobra gjorde ett anständigt försök att förklara vad kpop är för något, och hur det kommer sig att det blivit så populärt. Tittarkommentarerna på Facebook verkar mest handla om att man velat se andra artister lite mer, och allra helst mer YG. Men ingen kan ju trolla med knäna; om YG inte vill vara med, så måste man acceptera det. Trots allt är YG notoriskt anti dylika förfrågningar.

Istället fick vi SM Entertainments vice VD Chris Lee, och det är inte fy skam. Han är nämligen lite av en doldis bland fans, så för ett SM-fan (som jag själv) var det spännande. Och så Pelle Lidell, som alltid verkar sådär härligt begeistrad av kpop och SM Town, trots att han själv jobbar i den svängen, och det kan inte vara annat än sympatiskt.

Jag är också glad för att Kobra, trots att det i programbeskrivningen nämns "slavkontrakt", inte gjorde det till någon större grej. Som Universals Iris Choi sa i programmet "Sometimes I feel really bad, but... they are having their dream, so... yeah" (24:50 - 24:56). För trots allt (och då menar jag allt), så är det ett liv ungdomarna velat ha, och också kämpat för med blod, svett och tårar i flera år. Precis som vilken elitidrottare som helst. Och oavsett vad vissa vill påstå, så tjänar idoler i de etablerade företagen pengar. Som SHINees Taemin. Strax efter studenten berättade han att han köpt till sin familj ett hem i det numera välkända Gangnam, samt en importerad (läs: dyr) bil. Hur många nybakade studenter kan säga något sådant?

Jag tänker inte påstå att det inte finns orättvisor eller pågår oegentligheter inom kpop-industrin, för det gör det. Men jag tycker att diskussionen kring idoler och deras kontrakt ofta landar i känsloargument som "de får inte chans att leva normala liv som barn/tonåringar", och helt missar det faktum att de här människorna varken är, eller vill vara, normala ungdomar. Om de vore normala, så skulle de aldrig ha kommit så långt som till debut. (Återigen, jag pratar om de etablerade företagen. I de oseriösa företagen kan i princip vem som helst som har pengar debutera. Men då kan man diskutera hur normalt det i sin tur är.)

Flera kommentarer om programmet handlar också om plastikkirurgi, som man i programmet menar att alla kändisar gör. Sånt gillar inte fans i allmänhet (och huruvida det faktiskt är sant eller inte kan ju också diskuteras). Fans vill inte höra att deras perfekta idoler är modifierade, dels för att man ju fortfarande ses som lite dum i huvet om man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig, och dels för att det är status om idolerna är födda perfekta.

Därför är det populärt bland fans att påstå att det är företagen som tvingar idolerna att operera sig. Att idolerna själva skulle kunna bli påverkade av utseendefixeringen både i underhållningsbranschen, samhället och bland fansen, verkar inte finnas i deras världsbild. Konstigt nog är det fansen som helst hakar sig fast i små 'skönhetsfel' hos idolerna. En böjd näsa, ett par fylliga lår eller 'små' ögon... Du kan vara säker på att fansen ger sina idoler ett smeknamn baserat på vissa 'osmickrande' detaljer i utseendet, utan hänsyn till om det eventuellt kan såra idolen eller inte. Faktiskt är många fans rent ut sagt elaka mot sina idoler. Men sånt gillar de inte heller att höra, av någon anledning.

Från vänster: Onew, Taemin, Kristofer Lundström, Jonghyun, Minho. Bild från: svt.se.

tisdag 25 september 2012

DN har också kpop

Dagens nyheter har idag en artikel om kpop, även den i samband med Gangnam Style och kpop-klubben i Stockholm (som dock inte är Sveriges första, som det påstås i artikeln).

Jag kan förstå att det känns otroligt spännande med stora grupper, men det är faktiskt inte "oftast" som grupperna har "upp mot ett dussin bandmedlemmar". En tumregel som känns mer generell är typ fem stycken (en vacker dag ska jag räkna ut ett genomsnitt). Men det låter så klart inte lika häftigt, eller hur?

Pelle Lidell pratar om sin upplevelse på en SM Town-konsert:
Jag har aldrig sett något liknande, och då har jag sett en jävla massa spelningar under min karriär, säger Pelle Lidell.
Han säger det väldigt bra, och det kan även sägas om kpop i stort. Det finns inget liknande. Därför måste vi som tilltalas av superproffsig underhållning av den här sorten vända oss mot Korea.

Däremot håller jag inte riktigt med artikeln i fråga om att marknaden skulle hålla på att bli mättad. Absolut, det debuteras en ohygglig mängd grupper som alla hoppas bli det nästa stora, men som kommer försvinna snabbt, om de inte har vad som krävs för att fånga en större publik (och det är givetvis inte gruppernas fel; allt handlar trots allt om produktionen).

Däremot finns det med en ökad marknad av konsumenter också ökad chans att hitta en publik. Det är ju inte tänkt att alla kpop-fans ska gilla alla kpop-grupper. Det finns visserligen fans som blir stressade av att de inte kan hålla koll på alla nya, men det är närmast en självvald galenskap,anser jag. Min fasta övertygelse är att så länge man biter av så mycket man kan tugga, kan man också fortsätta njuta, oavsett hur många nya grupper som kommer.

Men hur mycket kan kpop växa globalt? Tja, egentligen är de enda hindren trångsynthet, rasism och nationalism. Öppensinnade musikälskare kan alla hitta en favoritgrupp eller -artist inom kpop. Det är jag övertygad om.

(Fun fact: journalisten var i kontakt med mig angående den här artikeln och bad mig om en intervju, men vid närmare eftertanke var det antagligen något fel på mig, för hon återkom aldrig. Inte ens för att säga att det inte blir något. haha)

Kpop på Aktuellt

Aktuellt körde ett inslag igår (börjar 27:32) om kpop i samband med Gangnam Style-flashmobben och den kommande kpop-nattklubben i Stockhom.

Den stora behållningen i inslaget var nog ändå Pelle Lidell, entusiastisk som vanligt (och förmodligen anledningen till att det bara var SM-artister med i inslaget, utöver PSY då).

Jag tycker fortfarande det är roligt att just PSY blivit en frontfigur för något som allra allra oftast beskrivs som "sockersöta pojk- och flickband". Och ingen verkar tycka det är konstigt. Jag undrar dock vad de tänker om just de sockersöta idolgrupperna efter att ha blivit lovade 'sånt som PSY'.

Det jag tyckte var lite lustigt i inslaget var reporterns sammanfattning om att kpop har "en distinkt stil, snarare söt än sexig". Det finns en hel hord kpop-idoler som nog skulle bli väldigt ledsna om de hörde det där...

(Och för de som undrar: PSY uttalar sitt namn 'Sai'.)

söndag 16 september 2012

Asiater i Korea?!

Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska tar upp Gangnam Style och gör relevanta kopplingar till ett ohållbart uppehållande av en dröm-livsstil. För det är ju som bekant inte unikt för Gangnam och Sydkorea.

Det jag fastnade för var dock beskrivningen av de asiatiska pensionärerna på bussen. Jag menar, videon utspelar sig ju i Seoul. Varför inte bara skriva att bussen är full av pensionärer? Folk lär ju fatta att det bor asiater i Koreas huvudstad, eller?

torsdag 6 september 2012

Oppa är fortfarande Gangnam Style

Slutligen tyckte Aftonbladet också att det var värt att uppmärksamma PSY och "superhiten" Gangnam Style. Kpop i Aftonbladet? Ja, varför inte. Konstigare saker har hänt.

Jag älskar att de bara slänger upp klippet och säger att det är en succé på nätet. Ingen förklaring på vad det är för sorts video. Kanske är inte läsarna intresserade av att veta vad som väntar? Kanske vet alla läsare redan vad det är?

Bland söktermerna som människor använder för att hitta den här bloggen har jag sett mycket relaterat till Gangnam Style. Folk vill veta vad det betyder, vad låten handlar om, och vilka låtar som liknar den. Om man tycker att PSY verkar vara rolig och bra så är ju ett tips att kolla upp honom i första hand.

Till exempel hans förra hit i Korea, Right Now.

söndag 19 augusti 2012

Vad är kpop? Kan kpop vara samma för dig och mig?

Det dröjde alltså över två veckor, ända tills i dag, innan jag ens hörde en rad från Gangnam Style, och jag måste säga att jag är förvånad över att det tog så lång tid. Jag trodde jag skulle klara mig ett par dagar. Högst.

Men nu har jag ändå hört lite, och det tack vare (på grund av?) ett inslag i "P3 Gillar", som tydligen kommit till efter att lyssnarna tipsat om just Gangnam Style. Inslaget i stort ger sig på att försöka reda ut vad detta kpop som folk pratar om är, och de pratar med en Elin som får den otacksamma uppgiften att försöka förklara ett så brett koncept på någon minut.

Elin är ett YG-fan. Hon säger det inte rakt ut så klart, men hennes båda favoritband är från YG, och jag misstänker att hennes exempel på hur kpop-idoler ser ut kommer från just dessa två favoritband; 2NE1 och Big Bang (som hon ger sig på att kalla det mest populära pojkbandet - något man inte gör ostraffat hur som helst - Alexandra i kommentarerna vill rätta henne på den punkten), samt att hon kommer med en fangirl-kommentar om TOPs (?) utseende ("... och han är skitsnygg") komplett med ett äkta fangirl-fniss på slutet (Ni vet, det där som kommer ut när man precis avslöjat den allra högsta tippen av isberget; när man blottat sina innersta känslor genom en så allmän kommentar att den egentligen inte säger någonting alls, samtidigt som den säger absolut allt, men som mottagaren omöjligt kan känna till, vilket man så klart vet, och alla ord man inte kan säga bubblar i strupen och man känner sig fånig och glad och stolt på en och samma gång. Ni vet. Eller?).

Frågorna som ställs till Elin är grundläggande: "Hur kommer det sig (att du gillar kpop)?" "Vad utmärker den genren?" "Hur är deras artister?" "Hur länge har kpop-eran varit igång?" Typiska frågor ställda för att få ett hum om vad det hela går ut på.

Det hade varit enklare att svara på om det faktiskt varit en väl definierad genre. För det är det inte. Huh Gak är lika mycket kpop som Beast, men det finns ärligt talat fler skillnader än likheter mellan de två. Så hur förklarar man vad kpop är, kortfattat? Det kanske inte går. I slutändan riskerar man ändå bara ta upp det som är sant för en själv, men som inte alls behöver vara sant för andra kpop-fans.

Jag tycker det är lite lustigt att Elin svarar att det är "mest bara band" med unga tjejer och killar, när videon som framkallat inslaget är av en vuxen man, som dessutom inte är så hyperstylad som Elin anser utmärker kpop.

PSY är visserligen en i sammanhanget lite udda figur (men långt ifrån den mest udda i min mening), och jag är glad för att han finns och har fått så mycket uppmärksamhet, men han är på inget sätt representativ för resten av kpop-världen (om det nu ens är ett bra uttryck). Jag är dock lite nyfiken på om han kommer att bli kpopens ansikte bland folk som annars inte följer kpop. Tänk bara: du berättar för din nya kompis att du älskar kpop, och hen svarar med "Aha, Oppa Gangnam style!"

Elins definition av kpop: "som vanlig pop fast uppskruvat till 1000%", anser jag annars stämmer rätt bra, om man med uppskruvad till 1000% menar 'mer genomtänkt, mer ambitiöst, mer professionell', och om man utgår från att vanlig pop är den med tjej/pojkband och andra idol-liknande artister.

En av kommentarerna kommer från en som kallar sig sebbivism, och hen tycker att Elin är helt ute och cyklar i sin beskrivning. Jag skulle kunna säga samma sak om sebbivisms förklaring, men det visar än en gång på att sammanfattande beskrivningar oftast slutar med en högst personlig version av konceptet. (Jag skulle personligen, till exempel, inte påstå att japanska ungdomar i allmänhet påverkas i någon större grad av trender från kpop, utan skulle snarare nämna länder som Singapore, Thailand och Malaysia som exempel på det. Jag skulle inte heller argumentera för att kpopens spridning kan bero på att SM Entertainment ibland köper låtar skrivna av nordbor, när YG Entertainments musik anses vara helkoreansk och bevisligen lyckas minst lika bra i västerlandet.)

Men det jag reagerade mest på i sebbivisms kommentar var att hen anser att kpop ska uttalas på engelska. Helt onödigt och svårmotiverat enligt mig, då vi trots allt använder svenska, och svenskt uttal alltid kommer att låta naturligare i vårt dagliga tal. Att kpop anses ha spridit sig till världen via USA är till exempel ingen ursäkt för att vi inte ska få göra relaterade ord till del av vårt eget språk.

söndag 1 april 2012

Om kpop i svensk radio igen

Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.

Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.

Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.

Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.

I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.

Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.

Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.

Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?

Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.

Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat. 

Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.

(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)

tisdag 20 mars 2012

Kpop i P3s Verkligheten

En tid sedan hade programmet Verkligheten i P3 ett inslag om kpop - eller snarare - om vad som döljer sig bakom kpoppens glittrande fasad. Programmet har ju, som de själva säger, som mål att "berätta de mest spännande och samtidigt dolda historierna i Sverige och världen idag, som bara inte går att skaka av sig". Det som sker bakom idolernas fasad borde ju vara en sådan 'dold historia', eller hur?

Varför journalisten Danjel Nam tror sig komma bakom fasaden genom att småprata med artister backstage, har jag dock ingen aning om.

För det är trots allt det enda han gör. Jag vet inte om han känner till kpop utöver det han läst i efterforskningssyfte, men det märks i alla fall att han läst om de senaste årens stora snackisar om idolers arbets- och levnadsförhållanden. Istället för att faktiskt ta upp dessa frågor till diskussion och problematisering, så nöjer han sig med att vara halvkryptisk med sina frågor och få artisterna och deras managers att verka mer skumma än vad de kanske är. Jag kommer snart att återkomma till detta, men först vill jag titta på inledningen.

"I Sydkorea håller just nu någonting stort på att hända. Där produceras nämligen musik för första gången på koreanska som inte är traditionell eller gammalmodig."

Man kan givetvis argumentera för att 'just nu' i mänsklighetens historia är en mycket lång period, men om man utgår från att ett samtida samhällsprogram som säger sig berätta "historier om människors öden exakt just nu", också menar just nu, så inser vi att introduktionen är lite missvisande.

De flesta är överens om att modern kpop föddes i början på 90-talet. Det vill säga, 20 år sedan. Den nya sortens pop som dök upp då och mot mitten av 90-talet var fräck, hipp och ogillades starkt av både föräldragenerationen och staten. Således var det inte förrän många år senare, när den koreanska poppen (och populärkultur i form av tv-serier) började slå stort utomlands som staten insåg att de kunde använda kpop för att informera om, och sprida, andra aspekter av den koreanska kulturen och samhället.

Det är alltså inte staten som sponsrat producenterna i hopp om att kunna skapa popmusik till en global marknad. Det är faktiskt tvärtom. Producenterna av popmusik har hittat en global marknad, och nu hakar staten på allt mer för att maximera fördelarna för landet.

Vidare till Danjel Nams frågor till idolerna. Han säger att han är intresserad av hur de tagit sig dit där de är i dag, och hur livet för en kpop-stjärna ser ut. "Är det bara roligt och glamoröst?" frågar han sig.

Jag studsade till direkt. Vem har sagt att det bara skulle vara roligt och glamoröst? Vilken artist har någonsin bara haft det roligt och glamoröst? Att Danjel Nam formulerar sig så här antyder på att han antingen vill skapa kpoppens perfekta yta (som alla fans vet inte finns) för att få en dramatisk kontrast mot den 'dolda historien' han tänker ta upp senare, eller så har han aldrig hört eller läst något om hur artister (inte bara i Korea, utan i resten av världen, och till och med i Sverige) lever och verkar. Det senare har jag svårt att tro på, alltså återstår den tidigare alternativet.

I reportaget säger Danjel Nam att många av artisterna (alla inom kpop eller i Nine Muses? Detta är oklart formulerat) kommer från en fattig bakgrund på landsbygden. Jag tvivlar inte på att sådana fall finns, men jag råkar veta att de flesta som bor i Seoul anser att allt utanför Seoul = landsbygd. Polariteten "rika i Seoul - fattiga på landet" är också groteskt grovhuggen, och det förvånar mig att lyssnaren förväntas acceptera den bilden.

Visserligen frågar Nam om vilken sorts landsbygd Nine Muses kommer från, och svaret blir att platsen är berömd för koreanskt papper, ris och för en "Korean village", som oftast inte betyder en vanlig by, utan är mer av en kulturhistorisk turistattraktion. I mina öron låter det inte som en fattig plats, och jag undrar om inte Nine Muses omedvetet lurat Danjel Nam lite grann.

Han frågar senare om hur deras dagar ser ut, och det konstateras att tjejerna övar varje dag, och att de aldrig har ledigt eftersom de måste jobba så mycket. Nästa fråga handlar om deras kontrakt, och det är nu Danjel Nam blir kryptisk. Han frågar hur länge de måste jobba så här, och om de skulle kunna lämna gruppen när som helst.

Nine Muses-tjejen är inte dum. Hon vet att han frågar om deras kontrakt, och hon vet också varför han är intresserad av det. Det vet dock inte den vanliga lyssnaren som inte hängt med i kpopsvängen de senaste tre åren.

Danjel Nam rapporterar att tjejen tittar på sin manager flera gånger medan hon svarar - underförstått - det här var känsliga grejer. Sedan säger Danjel Nam (06:39): "Även om medlemmarna i Nine Muses säger att de inte har någon fritid eller ett personligt liv vid sidan av jobbet som kpop-artist, så vill de understryka att deras kontrakt med skivbolaget inte alls gör dem livegna. Det är helt frivilligt."

För en oinsatt låter det här säkert hemskt. Journalisten frågar en enkel fråga om deras kontrakt, och tjejerna blir nervösa och lovar att de inte lever i ett fängelse.

Kpop-artister är inte de enda som har anställningskontrakt. I Sverige har de allra flesta anställda ett. Om man har en tillsvidareanställning skulle den i princip kunna hålla livet ut. Nine Muses svarar att deras kontrakt är på minst fyra år. Det verkar naturligt att deras bolag väljer att binda gruppen till sig i ett fast antal år, i alla fall till en början. Om gruppen går dåligt kan de lägga ner den efter fyra år, och om den går bra kan de alltid skriva nya kontrakt. Att tjejerna i Nine Muses inte kan lämna gruppen utan särskilda skäl borde också vara en tämligen självklar del av kontraktet. Bolaget skulle ju knappast vara villiga att investera i människor som de inte kan vara säkra på att få behålla tillräckligt länge för att tjäna in pengarna de lagt ut.

Konceptet med kontrakt som löper ett visst antal år borde således vara givna i sammanhanget, och dessutom vara en trygghet, både för artisterna och för bolagen.

Grejen är den att det har varit en massa snack i Korea om orättvisa kontrakt, så kallade 'slave contracts'. Att Danjel Nam använder just ordet "livegen" antyder på att han känner till dem väl, och var också ute efter att påvisa deras existens. Nine Muses visste att det var detta han ville ha bevis på, och det var därför de kände sig tvungna att svara som de gjorde. Men för en journalist som är ute efter att avslöja slavkontrakt spelar det liksom ingen roll vad artisterna säger - de kommer alltid att bli misstänka för att ljuga, för att skydda sina företag och/eller sig själva från företagets vrede.

Det faktum att alla kpop-artister kommit dit de är i dag, enbart tack vare sin benhårda övertygelse om att det är just det jobbet de vill göra, det bryr sig inte journalister på jakt efter någon skandalöst om.

Efter Nine Muses får Danjel Nam prata med tjejerna i Davichi. Han kommenterar på den koreanska seden att buga sig för varandra, och han säger att Nine Muses bugar sig för Davichi för att visa respekt för de som redan "lyckats inom branschen". Det är uppenbart inte hela sanningen. Respekten kommer inte av att Davichi 'lyckats', utan dels för att de varit artister längre tid, och dels för att de är äldre. Har man jobbat längre behöver man inte vara framgångsrik för att förtjäna de mer oerfarnas respekt. Faktum är att det förväntas av alla yngre koreaner att buga sig för de som är äldre eller mer erfarna. Inte bara inom den här speciella branschen, utan i alla situationer, hela livet.

Davichis blåmärken nämns, förmodligen för att peka på att det hårda jobbet inte lämnar dessa unga tjejers kroppar oskadda. Men varför skulle det göra det? Fråga vilken fotbollsspelare som helst om han någonsin fått blåmärken. Fråga dansare. Fråga vanliga människor som slår knän i bordsben. Blåmärken är en naturlig del av livet, speciellt för de som använder kroppen aktivt i sitt jobb. Jag förstår inte varför just dessa blåmärkena anses vara så speciella att de till och med får en roll i titeln på reportaget.

Danjel Nams sista bevis på hur skumt det är bakom kpop-idolernas fasad är att Davichis manager vill att de avslutar intervjun så fort Nam frågar en av tjejerna om hon någonsin velat lägga av. Tjejen svarar att det hänt flera gånger, och sedan tar intervjun slut.

För lyssnaren blir det naturliga att anta att Davichi-tjejen velat sluta på grund av hårt jobb och inget privatliv, trots att vi egentligen inte vet något om hur hon har det i övrigt.

Jag undrar om Verklighetens journalister någonsin tänkt att det vore skönt att sadla om. Jag undrar om våra läkare och sjuksköterskor någonsin funderat på att lägga av och göra något helt annat. Det borde vara otroligt vanligt, och mänskligt, att ifrågasätta sin tillvaro då och då. Rätten att göra det har dock inte kpop-artister i Danjel Nams reportage. Det faktum att en ung stjärna ibland tröttnar på sitt jobb (ett jobb som få av oss utanför någonsin kommer att förstå fullt ut) görs till något mystiskt som döljer en ännu mörkare hemligheten; att kpop-artister innerst inne inte mår bra, att de mer eller mindre tvingats in i rampljuset, och att de aldrig kan ta sig ut.

Att vara kpop-artist är fruktansvärt hårt jobb, både fysiskt och psykiskt. Det är långt ifrån en hemlighet. De som tror att det bara är glitter och glamour har fel. Man kan egentligen inte ens prata om kpop-idoler utifrån västerländska referensramar kring idoler eftersom en västerländsk idol och en koreansk idol lever helt olika liv, både innan, under och efter sin idolkarriärs glansdagar. Detta återkommer jag till i ett senare inlägg.

måndag 19 mars 2012

Kpop och klädstil?

I november förra året kunde man läsa i Metro om kpop flashmobs i Göteborg, och i lördags kunde vi läsa om det i GPs Graffiti.

Det jag reagerade mest på var frågan "Är det någon speciell klädstil som hör ihop med k-pop?" Det visar ganska tydligt att de som vill sprida kpop till massorna måste vara tydliga med att kpop inte är en subkultur i stil med "punk" eller "hip hop", som mer eller mindre kräver en viss sorts utseende, livsstil eller politisk ideologi.

Kpop är verkligen "koreansk popmusik" i ordens mest vida definition, ungefär på samma sätt som "svensk popmusik" innefattar både Eric Saade, Sean Banan och Carola. De gemensamma nämnarna är lika subtila som uppenbara.

Att kalla kpop för "koreansk ungdomsmusik" är dock inte önskvärt i sammanhanget, eftersom det inte är sant.