Visar inlägg med etikett Pelle Lidell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pelle Lidell. Visa alla inlägg

torsdag 6 december 2012

Kobra om kpop

Gårdagens Kobra gjorde ett anständigt försök att förklara vad kpop är för något, och hur det kommer sig att det blivit så populärt. Tittarkommentarerna på Facebook verkar mest handla om att man velat se andra artister lite mer, och allra helst mer YG. Men ingen kan ju trolla med knäna; om YG inte vill vara med, så måste man acceptera det. Trots allt är YG notoriskt anti dylika förfrågningar.

Istället fick vi SM Entertainments vice VD Chris Lee, och det är inte fy skam. Han är nämligen lite av en doldis bland fans, så för ett SM-fan (som jag själv) var det spännande. Och så Pelle Lidell, som alltid verkar sådär härligt begeistrad av kpop och SM Town, trots att han själv jobbar i den svängen, och det kan inte vara annat än sympatiskt.

Jag är också glad för att Kobra, trots att det i programbeskrivningen nämns "slavkontrakt", inte gjorde det till någon större grej. Som Universals Iris Choi sa i programmet "Sometimes I feel really bad, but... they are having their dream, so... yeah" (24:50 - 24:56). För trots allt (och då menar jag allt), så är det ett liv ungdomarna velat ha, och också kämpat för med blod, svett och tårar i flera år. Precis som vilken elitidrottare som helst. Och oavsett vad vissa vill påstå, så tjänar idoler i de etablerade företagen pengar. Som SHINees Taemin. Strax efter studenten berättade han att han köpt till sin familj ett hem i det numera välkända Gangnam, samt en importerad (läs: dyr) bil. Hur många nybakade studenter kan säga något sådant?

Jag tänker inte påstå att det inte finns orättvisor eller pågår oegentligheter inom kpop-industrin, för det gör det. Men jag tycker att diskussionen kring idoler och deras kontrakt ofta landar i känsloargument som "de får inte chans att leva normala liv som barn/tonåringar", och helt missar det faktum att de här människorna varken är, eller vill vara, normala ungdomar. Om de vore normala, så skulle de aldrig ha kommit så långt som till debut. (Återigen, jag pratar om de etablerade företagen. I de oseriösa företagen kan i princip vem som helst som har pengar debutera. Men då kan man diskutera hur normalt det i sin tur är.)

Flera kommentarer om programmet handlar också om plastikkirurgi, som man i programmet menar att alla kändisar gör. Sånt gillar inte fans i allmänhet (och huruvida det faktiskt är sant eller inte kan ju också diskuteras). Fans vill inte höra att deras perfekta idoler är modifierade, dels för att man ju fortfarande ses som lite dum i huvet om man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig, och dels för att det är status om idolerna är födda perfekta.

Därför är det populärt bland fans att påstå att det är företagen som tvingar idolerna att operera sig. Att idolerna själva skulle kunna bli påverkade av utseendefixeringen både i underhållningsbranschen, samhället och bland fansen, verkar inte finnas i deras världsbild. Konstigt nog är det fansen som helst hakar sig fast i små 'skönhetsfel' hos idolerna. En böjd näsa, ett par fylliga lår eller 'små' ögon... Du kan vara säker på att fansen ger sina idoler ett smeknamn baserat på vissa 'osmickrande' detaljer i utseendet, utan hänsyn till om det eventuellt kan såra idolen eller inte. Faktiskt är många fans rent ut sagt elaka mot sina idoler. Men sånt gillar de inte heller att höra, av någon anledning.

Från vänster: Onew, Taemin, Kristofer Lundström, Jonghyun, Minho. Bild från: svt.se.

tisdag 25 september 2012

DN har också kpop

Dagens nyheter har idag en artikel om kpop, även den i samband med Gangnam Style och kpop-klubben i Stockholm (som dock inte är Sveriges första, som det påstås i artikeln).

Jag kan förstå att det känns otroligt spännande med stora grupper, men det är faktiskt inte "oftast" som grupperna har "upp mot ett dussin bandmedlemmar". En tumregel som känns mer generell är typ fem stycken (en vacker dag ska jag räkna ut ett genomsnitt). Men det låter så klart inte lika häftigt, eller hur?

Pelle Lidell pratar om sin upplevelse på en SM Town-konsert:
Jag har aldrig sett något liknande, och då har jag sett en jävla massa spelningar under min karriär, säger Pelle Lidell.
Han säger det väldigt bra, och det kan även sägas om kpop i stort. Det finns inget liknande. Därför måste vi som tilltalas av superproffsig underhållning av den här sorten vända oss mot Korea.

Däremot håller jag inte riktigt med artikeln i fråga om att marknaden skulle hålla på att bli mättad. Absolut, det debuteras en ohygglig mängd grupper som alla hoppas bli det nästa stora, men som kommer försvinna snabbt, om de inte har vad som krävs för att fånga en större publik (och det är givetvis inte gruppernas fel; allt handlar trots allt om produktionen).

Däremot finns det med en ökad marknad av konsumenter också ökad chans att hitta en publik. Det är ju inte tänkt att alla kpop-fans ska gilla alla kpop-grupper. Det finns visserligen fans som blir stressade av att de inte kan hålla koll på alla nya, men det är närmast en självvald galenskap,anser jag. Min fasta övertygelse är att så länge man biter av så mycket man kan tugga, kan man också fortsätta njuta, oavsett hur många nya grupper som kommer.

Men hur mycket kan kpop växa globalt? Tja, egentligen är de enda hindren trångsynthet, rasism och nationalism. Öppensinnade musikälskare kan alla hitta en favoritgrupp eller -artist inom kpop. Det är jag övertygad om.

(Fun fact: journalisten var i kontakt med mig angående den här artikeln och bad mig om en intervju, men vid närmare eftertanke var det antagligen något fel på mig, för hon återkom aldrig. Inte ens för att säga att det inte blir något. haha)

Kpop på Aktuellt

Aktuellt körde ett inslag igår (börjar 27:32) om kpop i samband med Gangnam Style-flashmobben och den kommande kpop-nattklubben i Stockhom.

Den stora behållningen i inslaget var nog ändå Pelle Lidell, entusiastisk som vanligt (och förmodligen anledningen till att det bara var SM-artister med i inslaget, utöver PSY då).

Jag tycker fortfarande det är roligt att just PSY blivit en frontfigur för något som allra allra oftast beskrivs som "sockersöta pojk- och flickband". Och ingen verkar tycka det är konstigt. Jag undrar dock vad de tänker om just de sockersöta idolgrupperna efter att ha blivit lovade 'sånt som PSY'.

Det jag tyckte var lite lustigt i inslaget var reporterns sammanfattning om att kpop har "en distinkt stil, snarare söt än sexig". Det finns en hel hord kpop-idoler som nog skulle bli väldigt ledsna om de hörde det där...

(Och för de som undrar: PSY uttalar sitt namn 'Sai'.)

söndag 1 april 2012

Om kpop i svensk radio igen

Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.

Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.

Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.

Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.

I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.

Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.

Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.

Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?

Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.

Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat. 

Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.

(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)