Visar inlägg med etikett SM Entertainment. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SM Entertainment. Visa alla inlägg

torsdag 6 december 2012

Kobra om kpop

Gårdagens Kobra gjorde ett anständigt försök att förklara vad kpop är för något, och hur det kommer sig att det blivit så populärt. Tittarkommentarerna på Facebook verkar mest handla om att man velat se andra artister lite mer, och allra helst mer YG. Men ingen kan ju trolla med knäna; om YG inte vill vara med, så måste man acceptera det. Trots allt är YG notoriskt anti dylika förfrågningar.

Istället fick vi SM Entertainments vice VD Chris Lee, och det är inte fy skam. Han är nämligen lite av en doldis bland fans, så för ett SM-fan (som jag själv) var det spännande. Och så Pelle Lidell, som alltid verkar sådär härligt begeistrad av kpop och SM Town, trots att han själv jobbar i den svängen, och det kan inte vara annat än sympatiskt.

Jag är också glad för att Kobra, trots att det i programbeskrivningen nämns "slavkontrakt", inte gjorde det till någon större grej. Som Universals Iris Choi sa i programmet "Sometimes I feel really bad, but... they are having their dream, so... yeah" (24:50 - 24:56). För trots allt (och då menar jag allt), så är det ett liv ungdomarna velat ha, och också kämpat för med blod, svett och tårar i flera år. Precis som vilken elitidrottare som helst. Och oavsett vad vissa vill påstå, så tjänar idoler i de etablerade företagen pengar. Som SHINees Taemin. Strax efter studenten berättade han att han köpt till sin familj ett hem i det numera välkända Gangnam, samt en importerad (läs: dyr) bil. Hur många nybakade studenter kan säga något sådant?

Jag tänker inte påstå att det inte finns orättvisor eller pågår oegentligheter inom kpop-industrin, för det gör det. Men jag tycker att diskussionen kring idoler och deras kontrakt ofta landar i känsloargument som "de får inte chans att leva normala liv som barn/tonåringar", och helt missar det faktum att de här människorna varken är, eller vill vara, normala ungdomar. Om de vore normala, så skulle de aldrig ha kommit så långt som till debut. (Återigen, jag pratar om de etablerade företagen. I de oseriösa företagen kan i princip vem som helst som har pengar debutera. Men då kan man diskutera hur normalt det i sin tur är.)

Flera kommentarer om programmet handlar också om plastikkirurgi, som man i programmet menar att alla kändisar gör. Sånt gillar inte fans i allmänhet (och huruvida det faktiskt är sant eller inte kan ju också diskuteras). Fans vill inte höra att deras perfekta idoler är modifierade, dels för att man ju fortfarande ses som lite dum i huvet om man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig, och dels för att det är status om idolerna är födda perfekta.

Därför är det populärt bland fans att påstå att det är företagen som tvingar idolerna att operera sig. Att idolerna själva skulle kunna bli påverkade av utseendefixeringen både i underhållningsbranschen, samhället och bland fansen, verkar inte finnas i deras världsbild. Konstigt nog är det fansen som helst hakar sig fast i små 'skönhetsfel' hos idolerna. En böjd näsa, ett par fylliga lår eller 'små' ögon... Du kan vara säker på att fansen ger sina idoler ett smeknamn baserat på vissa 'osmickrande' detaljer i utseendet, utan hänsyn till om det eventuellt kan såra idolen eller inte. Faktiskt är många fans rent ut sagt elaka mot sina idoler. Men sånt gillar de inte heller att höra, av någon anledning.

Från vänster: Onew, Taemin, Kristofer Lundström, Jonghyun, Minho. Bild från: svt.se.

fredag 26 oktober 2012

MAXSTEP



Ytterligare en anledning att se fram emot den 31:a oktober. (Den andra anledningen? Romeos andra singel så klart.)

I grund och botten bilreklam, men det är mindre spännande i sammanhanget. Det är minst sagt youniquet unikt att ha några av SM:s absolut främsta idoldansare tillsammans i en video. Och jag är så glad för att Hyoyeon är med. Inte bara för att hon är härligt cool, utan för att det faktiskt är så här hon blev tränad i unga år - tillsammans med killar som dansar killdanser. Visserligen är hon inte med i alla dansscener i klippet, så det återstår att se exakt hur mycket hon är med.

Och så är Henry Lau med. Bara det är tillräckligt för att göra mig glad.

tisdag 25 september 2012

Kpop på Aktuellt

Aktuellt körde ett inslag igår (börjar 27:32) om kpop i samband med Gangnam Style-flashmobben och den kommande kpop-nattklubben i Stockhom.

Den stora behållningen i inslaget var nog ändå Pelle Lidell, entusiastisk som vanligt (och förmodligen anledningen till att det bara var SM-artister med i inslaget, utöver PSY då).

Jag tycker fortfarande det är roligt att just PSY blivit en frontfigur för något som allra allra oftast beskrivs som "sockersöta pojk- och flickband". Och ingen verkar tycka det är konstigt. Jag undrar dock vad de tänker om just de sockersöta idolgrupperna efter att ha blivit lovade 'sånt som PSY'.

Det jag tyckte var lite lustigt i inslaget var reporterns sammanfattning om att kpop har "en distinkt stil, snarare söt än sexig". Det finns en hel hord kpop-idoler som nog skulle bli väldigt ledsna om de hörde det där...

(Och för de som undrar: PSY uttalar sitt namn 'Sai'.)

söndag 26 augusti 2012

Grattis till debuten, J-Min!


Ett par timmar sedan uppträdde J-Min för första gången på ett koreanskt tv-program, och anses därmed debuterad i Korea. Jag läser kommentarer på allkpop.com (jag vet, jag borde inte) och som vanligt finns det många som påstår saker som är helt fel. Det är alltid beklämmande.

Till exempel är många milt upprörda på att de inte hört talas om J-Min tidigare, och anklagar SM för att ha "gömt henne", eller "inte gett henne tillräckligt mycket uppmärksamhet". En annan kommentar var att J-Min skulle vara SMs första kvinnliga soloartist sedan BoA. Ja, ni hör ju.

J-Min som karaktären Gloria i musikalen "Jack the Ripper", som spelats under sommaren.
Förutom Stand Up är min nya J-Min-favorit en låt från soundtracket till "God of War" (eller "Soldier"), som översätts till "Thousand Years of Love Through Time and Space". Hemskt vacker.


söndag 19 augusti 2012

Vad är kpop? Kan kpop vara samma för dig och mig?

Det dröjde alltså över två veckor, ända tills i dag, innan jag ens hörde en rad från Gangnam Style, och jag måste säga att jag är förvånad över att det tog så lång tid. Jag trodde jag skulle klara mig ett par dagar. Högst.

Men nu har jag ändå hört lite, och det tack vare (på grund av?) ett inslag i "P3 Gillar", som tydligen kommit till efter att lyssnarna tipsat om just Gangnam Style. Inslaget i stort ger sig på att försöka reda ut vad detta kpop som folk pratar om är, och de pratar med en Elin som får den otacksamma uppgiften att försöka förklara ett så brett koncept på någon minut.

Elin är ett YG-fan. Hon säger det inte rakt ut så klart, men hennes båda favoritband är från YG, och jag misstänker att hennes exempel på hur kpop-idoler ser ut kommer från just dessa två favoritband; 2NE1 och Big Bang (som hon ger sig på att kalla det mest populära pojkbandet - något man inte gör ostraffat hur som helst - Alexandra i kommentarerna vill rätta henne på den punkten), samt att hon kommer med en fangirl-kommentar om TOPs (?) utseende ("... och han är skitsnygg") komplett med ett äkta fangirl-fniss på slutet (Ni vet, det där som kommer ut när man precis avslöjat den allra högsta tippen av isberget; när man blottat sina innersta känslor genom en så allmän kommentar att den egentligen inte säger någonting alls, samtidigt som den säger absolut allt, men som mottagaren omöjligt kan känna till, vilket man så klart vet, och alla ord man inte kan säga bubblar i strupen och man känner sig fånig och glad och stolt på en och samma gång. Ni vet. Eller?).

Frågorna som ställs till Elin är grundläggande: "Hur kommer det sig (att du gillar kpop)?" "Vad utmärker den genren?" "Hur är deras artister?" "Hur länge har kpop-eran varit igång?" Typiska frågor ställda för att få ett hum om vad det hela går ut på.

Det hade varit enklare att svara på om det faktiskt varit en väl definierad genre. För det är det inte. Huh Gak är lika mycket kpop som Beast, men det finns ärligt talat fler skillnader än likheter mellan de två. Så hur förklarar man vad kpop är, kortfattat? Det kanske inte går. I slutändan riskerar man ändå bara ta upp det som är sant för en själv, men som inte alls behöver vara sant för andra kpop-fans.

Jag tycker det är lite lustigt att Elin svarar att det är "mest bara band" med unga tjejer och killar, när videon som framkallat inslaget är av en vuxen man, som dessutom inte är så hyperstylad som Elin anser utmärker kpop.

PSY är visserligen en i sammanhanget lite udda figur (men långt ifrån den mest udda i min mening), och jag är glad för att han finns och har fått så mycket uppmärksamhet, men han är på inget sätt representativ för resten av kpop-världen (om det nu ens är ett bra uttryck). Jag är dock lite nyfiken på om han kommer att bli kpopens ansikte bland folk som annars inte följer kpop. Tänk bara: du berättar för din nya kompis att du älskar kpop, och hen svarar med "Aha, Oppa Gangnam style!"

Elins definition av kpop: "som vanlig pop fast uppskruvat till 1000%", anser jag annars stämmer rätt bra, om man med uppskruvad till 1000% menar 'mer genomtänkt, mer ambitiöst, mer professionell', och om man utgår från att vanlig pop är den med tjej/pojkband och andra idol-liknande artister.

En av kommentarerna kommer från en som kallar sig sebbivism, och hen tycker att Elin är helt ute och cyklar i sin beskrivning. Jag skulle kunna säga samma sak om sebbivisms förklaring, men det visar än en gång på att sammanfattande beskrivningar oftast slutar med en högst personlig version av konceptet. (Jag skulle personligen, till exempel, inte påstå att japanska ungdomar i allmänhet påverkas i någon större grad av trender från kpop, utan skulle snarare nämna länder som Singapore, Thailand och Malaysia som exempel på det. Jag skulle inte heller argumentera för att kpopens spridning kan bero på att SM Entertainment ibland köper låtar skrivna av nordbor, när YG Entertainments musik anses vara helkoreansk och bevisligen lyckas minst lika bra i västerlandet.)

Men det jag reagerade mest på i sebbivisms kommentar var att hen anser att kpop ska uttalas på engelska. Helt onödigt och svårmotiverat enligt mig, då vi trots allt använder svenska, och svenskt uttal alltid kommer att låta naturligare i vårt dagliga tal. Att kpop anses ha spridit sig till världen via USA är till exempel ingen ursäkt för att vi inte ska få göra relaterade ord till del av vårt eget språk.

onsdag 15 augusti 2012

J-Min - 일어나 (Stand Up)



Jag vaknar till nyheten att titelspåret för kommande tv-serien To the Beautiful You har släppts, och sedan dess har J-Mins Stand Up gått på repeat, med paus bara för att lyssna på den andra släppta låten från soundtracket.

Stand Up är, med andra ord, riktigt, riktigt bra.

Jag ser verkligen fram emot att se serien, inte bara för att den är producerad av SM (än så länge har det verkat mer än lovande), utan också för att jag gillat Hana Kimi som manga i fler år än jag känt till SM.

Och så är det en massa snyggingar i klassen också. Hoppas de dyker upp ofta i serien.

Bild från: To the Beautiful You Facebook Fan Page.



söndag 1 april 2012

Om kpop i svensk radio igen

Godmorgon, världen! i P1 publicerade ett inslag om kpop i fredags, och det är tyvärr med skämskudden i beredskap jag oftast lyssnar på (eller läser om) västerländsk rapportering av kpop som 'fenomen'. Kanske är jag onödigt petig (jag borde ju vara glad att det nämns överhuvudtaget!), men det handlar trots allt om något som ligger mig varmt om hjärtat, och på något sätt känns det viktigt för mig att det blir rätt, eller i alla fall någorlunda nyanserat.

Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att på skämt likställa SM Entertainment med Sydkorea och kpop, så vet jag att det inte är så. Sydkorea har till exempel inget med 'Culture Technology' att göra; det är ett koncept som är unikt för "mister Lee" (Lee Soo Man) och SM Entertainment.

Sveriges kung inom kpop-industrin, Pelle Lidell, medverkar i inslaget i egenskap av hitlåtssäljare. Inslagets reporter, Robin Ohlin, berättar att Lidell sålt in hundratals låtar, och att var och varannan av dem sålt i miljonupplagor. Ohlin menar att kpop-producenterna (fast han menar nog mer specifikt SM) tar det bästa från väst, effektiviserar det, paketerar, för att sedan exportera. Ungefär som Sydkorea gjort med elektronik och bilar, säger han.

Jag vill på inget sätt förringa Pelle Lidells och Universal Musics betydelse för kpoppens utbredning i världen, men trots allt är det fortfarande långt ifrån alla hitlåtar som är skrivna av västerlänningar. Det är dock mycket tack vare kpop som jag insett att det inte är något fel på svenska/europeiska låtskrivare - det är musikproducenterna som misslyckats med tilltala mig i alla år.

I slutändan är det nämligen den färdiga produkten som spelar roll. Det är den vi ska vilja betala för och vilja konsumera. En av de svenska tjejerna i inslaget pratade om hur hon uppskattade avsaknaden av pimps och bitches i kpop, och just detta är något som jag sett återkomma gång på gång, inte minst i samband med efterforskningarna för min kandidatuppsats.

Robin Ohlin pratar om censur, och de flesta i Sverige skulle nog tycka att censur är något dåligt (så även jag), men faktum kvarstår: Sydkoreas konservativa läggning ger ungdomar världen över något som de bevisligen törstar efter - musik som är fräck utan att använda grova ord eller glorifiera våld, musik som ger glädje, och som är ett uttryck för en kärlek som glömts bort mellan skälvande lår och analsex - den fina, oskyldiga kärleken.

Jag höll på att baxna när reportern frågade tjejen varför hon tycker om "det där, oskyldiga kärleken". I sammanhanget en visserligen relevant fråga, men hur ofta frågar man fans av amerikansk populärmusik/hip hop varför de gillar sex med bitches och hoes? Jag bara undrar.

Skämskudden plockas upp och jag skakar överseende på huvudet när jag hör tjejerna prata om hur en koreansk pojkvän vore den ultimata drömmen. De är fortfarande unga, och en vacker dag kommer de att inse att alla koreanska män inte är snygga, charmiga, artiga, vältränade, bra på romantiska gester, eller ens använder deodorant. Fast det kanske är läckert på sitt sätt, det med?

Skämt åsido, en "koreanisering" av många kpop-fans är ett välkänt faktum. Man håller på Sydkorea i sporttävlingar, köper varor gjorda av koreanska märken, vill äta koreansk mat, använder roliga koreanska uttryck och ord, och önskar mer eller mindre att man var en korean, alternativt bodde i Korea och pratade språket flytande. Om det beror på en fascination för kulturen som tillhandahåller den magiska kpoppen, eller om det beror på en inre övertygelse om att allt koreansk automatiskt är bättre än det inhemska, det kan jag inte svara på.

Tillbaka till Pelle Lidell. Han är övertygad om att en koreansk grupp förr eller senare kommer att slå igenom i Sverige och i Europa. Han pratar om en "västerländsk överlägsenhet" som gör att vi inte kan tänka oss att något sådant skulle kunna hända. Sedan får han avsluta inslaget med orden: "Ursäkta om jag säger så här, de kan lära oss en hel del när det gäller att sätta ihop, göra modern popmusik". Och jag håller med helhjärtat. 

Någon ursäkt behövs dock inte. Det är hög tid att de västerländska producenterna av mainstream-pop inser att många tröttnat på det gamla vanliga diskodunket och övergått till musik som känns fräsch och genomarbetad, och som framförs av artister som redan innan de debuterat tränat hårt för att kunna slå ut hundratals konkurrenter. Den kämpaglöden kommer att synas i varje danssteg, till och med hela vägen runt jorden.

(Sedan fanns det också lite annat i inslaget som inte nödvändigtvis stämmer, som att SM Town haft konsert i Australien (vilket de inte har, och ännu inte meddelat att man tänker ha... så vitt jag vet); att SM enbart söker efter koreaner via sina "talangtävlingar" (som faktiskt är uttagningar snarare än tävlingar) i utlandet, vilket inte heller stämmer, som bevisats av alla kineser de plockat upp genom åren; att uttagna ungdomar "sätts" i artistskola, utan det är snarare så att ungdomarna går till uttagningen för att komma in i skolan; att det går att diskutera huruvida Lee Soo Man är bland Koreas mest förmögna män (även om han absolut är snorrik); och att det även kan diskuteras om kpop-fans i Sverige verkligen kan kallas för en egen "subkultur". Vi är nämligen som vanliga människor är mest, med likheter och skillnader. Det enda som egentligen förbinder oss är att vi med glädje konsumerar en populärkultur som inte anpassats till vad vi förväntas gilla, utan som vi själva fått upptäcka och sedan bestämma om vi gillar den eller inte.)