onsdag 26 september 2012

Ett hem åt Gangnam Style på svenska

Jag blev tipsad om en nyöppnad svensk site som bara handlar om Gangnam Style på olika sätt, inklusive flashmobs. Så det är bara för alla Gangnam Style-diggare att bege sig dit och bli roade av alla tokerier.

Länken är här: gangnamstyle.se

Tack Micke för tipset!

tisdag 25 september 2012

DN har också kpop

Dagens nyheter har idag en artikel om kpop, även den i samband med Gangnam Style och kpop-klubben i Stockholm (som dock inte är Sveriges första, som det påstås i artikeln).

Jag kan förstå att det känns otroligt spännande med stora grupper, men det är faktiskt inte "oftast" som grupperna har "upp mot ett dussin bandmedlemmar". En tumregel som känns mer generell är typ fem stycken (en vacker dag ska jag räkna ut ett genomsnitt). Men det låter så klart inte lika häftigt, eller hur?

Pelle Lidell pratar om sin upplevelse på en SM Town-konsert:
Jag har aldrig sett något liknande, och då har jag sett en jävla massa spelningar under min karriär, säger Pelle Lidell.
Han säger det väldigt bra, och det kan även sägas om kpop i stort. Det finns inget liknande. Därför måste vi som tilltalas av superproffsig underhållning av den här sorten vända oss mot Korea.

Däremot håller jag inte riktigt med artikeln i fråga om att marknaden skulle hålla på att bli mättad. Absolut, det debuteras en ohygglig mängd grupper som alla hoppas bli det nästa stora, men som kommer försvinna snabbt, om de inte har vad som krävs för att fånga en större publik (och det är givetvis inte gruppernas fel; allt handlar trots allt om produktionen).

Däremot finns det med en ökad marknad av konsumenter också ökad chans att hitta en publik. Det är ju inte tänkt att alla kpop-fans ska gilla alla kpop-grupper. Det finns visserligen fans som blir stressade av att de inte kan hålla koll på alla nya, men det är närmast en självvald galenskap,anser jag. Min fasta övertygelse är att så länge man biter av så mycket man kan tugga, kan man också fortsätta njuta, oavsett hur många nya grupper som kommer.

Men hur mycket kan kpop växa globalt? Tja, egentligen är de enda hindren trångsynthet, rasism och nationalism. Öppensinnade musikälskare kan alla hitta en favoritgrupp eller -artist inom kpop. Det är jag övertygad om.

(Fun fact: journalisten var i kontakt med mig angående den här artikeln och bad mig om en intervju, men vid närmare eftertanke var det antagligen något fel på mig, för hon återkom aldrig. Inte ens för att säga att det inte blir något. haha)

Kpop på Aktuellt

Aktuellt körde ett inslag igår (börjar 27:32) om kpop i samband med Gangnam Style-flashmobben och den kommande kpop-nattklubben i Stockhom.

Den stora behållningen i inslaget var nog ändå Pelle Lidell, entusiastisk som vanligt (och förmodligen anledningen till att det bara var SM-artister med i inslaget, utöver PSY då).

Jag tycker fortfarande det är roligt att just PSY blivit en frontfigur för något som allra allra oftast beskrivs som "sockersöta pojk- och flickband". Och ingen verkar tycka det är konstigt. Jag undrar dock vad de tänker om just de sockersöta idolgrupperna efter att ha blivit lovade 'sånt som PSY'.

Det jag tyckte var lite lustigt i inslaget var reporterns sammanfattning om att kpop har "en distinkt stil, snarare söt än sexig". Det finns en hel hord kpop-idoler som nog skulle bli väldigt ledsna om de hörde det där...

(Och för de som undrar: PSY uttalar sitt namn 'Sai'.)

söndag 23 september 2012

Mjukt och fint med Kim Bum Soo och K.Will



Jag blev kär i det här uppträdandet ett par dagar sedan. Jag diggar både Kim Bum Soo och K.Will, men tillsammans är de ju något alldeles extra. Och så låten. Den är ruskigt vacker, även i annan tappning. Bara jag tänker på den får jag en varm och skön känsla inombords. Texten i sig är kanske inte så varm och skön, även om den är fin på sitt sätt, men på något sätt känns låten mjuk. Precis vad jag behöver just nu.

fredag 21 september 2012

Return of the kings!



"Catch Me", nytt album från TVXQ släpps 24e september.

För bästa effekt rekommenderar jag att man struntar i allt som hänt tidigare, och istället faktiskt koncentrerar sig på TVXQ som de ser ut i dag.

I mina ögon har de inget de behöver bevisa, varken genom antal sålda album eller antal timmar/dagar/veckor som nummer ett på diverse topplistor. De är levande legender.

De har en tyngd, en självklar pondus och scennärvaro som väldigt få idoler kommer i närheten av. Det mörka, maskulina, aggressiva har varit TVXQs signum sedan de återvände som duo, och även om de var på väg åt det hållet innan uppehållet, så är den här sortens maskulinitet uppenbart mognare, och därmed ovanlig - för att inte säga unik - bland dagens dansande idoler.